Jag kommer ihåg en detalj jag borde glömt bort för länge sedan,
en obetydlig aspekt som inte egentligen betyder någonting.

Men den bränner och spränger min fantasi i små, små bitar.

Som en drakkäft biter synen och känslan av mig från verkligheten,
konsumerar hela min person och tuggar sönder mig och sväljer mig.

Men det spelar ingen roll, det gör ingenting och det ger ingenting.

Förutom det overkligt underbara i det självklart underbara,
det vackra i det obetydliga och det skiftande i det före-detta nuet.

Det finns ingenting verkligare än minnet av en detalj som var så verklig då,
glimten av en glimt som brände så ljust och falnade till ett nu där minnet endast existerar i form av avkyld aska.

Det är vackert och det är underbart,
det kräver ingen förklaring
eller beskrivning av vad det var som hände
eller vad som följde...

/