Ibland undrar jag vad det
är för mening med alltihop...
Vad allt tjänar till?
Egentligen?
Födas, leva, dö...
Är det verkligen värt
alla våndor, alla kval?
Det tar ju aldrig slut!
Man hinner knappt hämta andan
förrän nästa kalldusch är över en.
Men varje gång de tankarna
lömskt kommer krypande
knäpper jag på TV-n;
tar en språngmarsch,
grälar med sambon,
skriver mitt testamente,
klipper gräsmattan
och tar en whiskey.

Och allt känns genast mycket bättre.
Det är väl det som är meningen....