Kapitel 1: Jacob

Det var torsdag eftermiddag och skolan hade slutat. Jacob och några av hans kompisar var som vanligt ute på stan och åkte skateboard. Det var mulet ute och löven föll från träden. Om han inte hade varit så upptagen av att stajla inför kompisarna så skulle han nog antagligen bara sitta på en parkbänk och fundera på olika saker han brukade grubbla över. Men han hade inte tid. Skulle han svika dem för att få en liten stund för sig själv? Nej, skulle nog inte tro det. Han hade alltid varit den populäraste killen i klassen, och det kunde ha sina fördelar men oftast var det bara jävligt. Han fick aldrig vara ifred, och jämt hade han kompisar på besök eller var ute. Hur det hade blivit så visste han inte, det berodde nog mest på att han hade en cool brorsa som hade medverkat i en TV-serie när Jacob var 7 år. Eller så berodde det på att han faktiskt var cool. Alla, utom töntarna förstås, gillade honom. Tjejerna skickade pinsamma sms och frågade om han gillade dem, men Jacob hade ganska svårt att bli kär så han brukade tacka nej, om inte hans kompisar ville att han skulle bli tillsammans med tjejen förstås. Han styrdes helt av sina kompisar; det var dem som fick honom att börja röka, snatta och till och med mobba några som han egentligen gillade. Det var i 8: an. De hade ett par killar i klassen som jämt gick på lektionerna och såg skolan som en bra plats, och så var de ju rätt justa också, vilket gjorde att tjejerna ville vara med dem. Det tolererades inte av hans kompisar, så de började frysa ut dem både på rasterna och på fritiden. Och eftersom Jacob inte ville bli lika mobbade som de, så hakade han på sina nya kompisar och vänskapen mellan honom och hans gamla kompisar var ett minne blott. Egentligen visste han att det var dumt att följa strömmen, men han vågade inte gå sin egen väg. Och vart skulle han då ta vägen?

De hade just varit i kiosken och köpt lite godis och är på väg mot skateboardrampen.
- Jävla blatte! Han i kiosken är alltså, sade Gustaf och de andra höll med.
- Usch, varför kan inte Sverige vara vitt? Jag blir så trött på alla jävla invandrare som kommer och tror att de kan göra vad de vill, sade Johan och sparkade lite i löven.
Jacob, som gick lite efter dem för att slippa delta i diskussionen, såg då att det låg något där Johan hade sparkat. När han kom närmare såg han att det var en bok, och inte vilken bok som helst. Det var en dagbok, svart med en silverstjärna på mitten.
Vad skulle han göra nu då? Skulle han våga ta upp den utan att hans kompisar såg? Något inom honom sade att han nog borde göra det, så han tog upp dagboken och stoppade snabbt in den under jackan och gick lugnt vidare.
Hans kompisar kollade misstänksamt på honom men sade inget. Hade de möjligtvis sett den?
- Nej, sade Jacob. Nu måste jag dra hem. Öh… Ska ju vakta lillsyrran, vet ni.
En nödlögn för att slippa vara med dem.
- Jamen, hon kan väl för fan va’ ensam en liten stund eller? tjatade Oskar och stoppade in en godisbit i munnen.
- Nja, du vet hur sur morsan blir. Äh, killar, jag drar nu. Ses imorgon.
Killarna stod med förvånade blickar och såg på honom. Han brukade ju aldrig vara tvungen att gå hem så där tidigt.
- Okej. Gör som du vill.
- Hejdå. Vi ses, sade Gustav och fortsatte gå vidare med de andra efter sig.

Nu skulle Jacob hem och öppna dagboken.
Han sprang hela vägen hem så fort han kunde. Han gick in genom dörren och av med skorna. Jackan behöll han på, han ville ju inte på något sett avslöja sin lilla hemlighet för någon. Inte ännu.
Mamma stod i köket och stekte köttbullar och sjöng med till någon fånig Per Gessle-låt och dansade lite diskret till. Hans lillasyrra Veronica och storebrorsan var också hemma, men de var fullt upptagna av att kolla på Simpsons. Pappa var fortfarande på jobbet, de hade väl något möte som vanligt.
De bodde allesammans i ett stort, snyggt radhus i stadens rikaste del. Hans morsa Solveig jobbade som affärsbiträde på OnOff, och det var där hon och pappa hade träffats. Ganska oromantiskt, tyckte Jacob. Hans pappa Lasse jobbade som mäklare och var fotbollstränare tre dagar i veckan. Han tjänade väldigt bra och Jacobs yrke var redan bestämt – han skulle ta över mäklarfirman efter sin far.
Sakta, utan att mamma märkte det, gick han upp på sitt rum och hängde av sig den svarta jackan. Det luktade herrparfym blandat med smutsiga sockor därinne och på väggarna var stora affischer av bilar och sportstjärnor, bland andra Tony Hawk och Tiger Woods. Hans föräldrar hade alltid varit måna om att han skulle sporta mycket. I nästan hela sitt liv hade han lirat fotboll och var bäst i laget, men han gjorde det inte för sin egen skull. De där målen han satte på förra matchen spelade inte någon som helst roll, men det sade han inte. Pappa skulle bli så besviken då. Det var inte mycket Jacob styrde över, men nu hade han ju hittat ett helt livsöde, som fanns i någon tjejs dagbok, och skulle genast sluka innehållet i den. Han satte sig ner i sängen och slog upp första sidan. Blyertsen hade runnit lite, men man såg fortfarande vad det stod:

’’Jannike Maria Malm
ekinnaj_1988@hotmail.com
0738536877
LÄS INTE!!!’’

Det var alltså en tjejs dagbok, precis som väntat. En 17-årig tjej, två år äldre än han själv. Det kunde inte bli bättre. Med mailadress och allt!
Utan att tänka på att dagboken inte skulle läsas av främlingar, fortsatte han till nästa blad:

’’ Datum: 4 oktober, natt.

Varför ska allting vara så orättvist? Jag borde inte klaga, det finns faktiskt dem som har det värre, men detta är ju en bok som ingen annan än jag ska läsa, så jag kan skriva exakt vad jag vill…’’

Jacob funderade på att slå ihop dagboken, men han var så nyfiken. Han ville ju veta något som inte redan handlade om honom själv eller om hans familj.

’’… i min nya dagbok. Idag fick jag stryk igen. Har ett stort sår på överläppen. Kan jag inte få flytta hemifrån snart? Eller bara dö. Livet är för långt för att orka levas i detta materialistiska, ytliga samhälle med en massa helsjuka förhoppningar på hur man ska vara och hur man ska se ut. Ingen gillar mig, känns det som. Inte ens min ’’bästa’’ vän bryr sig. Ja, ja, det finns ju svältande barn i Afrika och människor som lever på gatan, men jag har tänkt på dem så mycket i mitt liv; jag har skickat in mina sista sparpengar varje år till Röda Korset, skrivit insändare som aldrig blivit publicerade på grund av att de inte tar upp ’’angelägna ämnen’’ och så vidare… Angelägna ämnen?! Är inte döende människor ett ämne att ta upp? Nix, tycker tjejtidningarna. Deras läsare vill inte få mera problem än de redan har. Just nu orkar jag inte tänka på det. Jag vill bara dö. Ingen fattar ändå vad jag menar och min pojkvän har stuckit med nån’ jävla bimbotyp från en annan skola, jag tror hon går Individuellt Val eller nåt. Så nu sitter jag här. Ful och värdelös. Ensam. Kan ingen bara väcka mig ur den här mardrömmen så jag kan börja leva igen? /Jannike.’’

Mer stod det inte i boken.
Jacob hade aldrig behövt vara ledsen, han hade ju allt han kunde önska sig, och om han ville ha något mer, så fick han det. Det han just läst förfärade honom – fanns det verkligen så olyckliga människor? Tydligen, men han hade ju hennes mailadress, och en alldeles egen dator på rummet.
Han loggade in på msn och addade hennes e-mailadress med detsamma. Hon var inte inloggad. Typiskt. Han drog en suck och hällde upp lite Coca-Cola i ett glas.
Men plötsligt loggar hon in, vilken tur han har! Men vad ska han skriva? Ett enkelt ’hej’ vore ju rimligt. Han har chattnamnet ’’Jakke – sk8 for life’’, och det är Gustav som har hittat på det. Tjejen med dagboken, Jannike, heter ’’Janie_88’’.
Han tar mod till sig och de börjar chatta.

Jacob: Hej.
Jannike: Vem är du?
Jacob: Jag heter Jacob. Du då?
Jannike: Jag heter Jannike. Hur fick du min mailadress?
Jacob: Hm… En kompis gav mig den ;)
Jannike: Känner din kompis mig?
Jacob: Typ ja.
Jannike: Okej. Inte för att jag har så många men. Känner du mig?
Jacob: Nja… Eller, nej, det gör jag inte.
Jannike: Hur gammal är du?
Jacob: 15. Och du är 17.
Jannike: Det stämmer. Och jag antar att du är som alla andra i din ålder…
Jacob: Japp. Jag är en robot som andra styr över. Har allt jag kan få, är snygg och populär. Vissa tror jag är lycklig. Vem är du?
Jannike: Jag är en ensam, värdelös och ful bitch som alla ser ner på. Låter spännande va? 
Jacob: Skriver du dagbok?
Jannike: Inte nu längre. Vaddårå?
Jacob: Vad har den för färg?
Jannike: Den var svart. Bryr du dig eller?
Jacob: Kanske det. Varför skriver du inte längre?
Jannike: Jag har ingen, och det finns inget intressant att skriva om. Ingen ska ju ändå läsa den så varför kasta bort pengar på någon fånig bok?
Jacob: Jag tror dig inte.
Jannike: Du var då speciell för att vara fjortis.
Jacob: Var har du den nu då?
Jannike: Angår det dig eller?! Försöker du skämma ut mig eller nåt?
Jacob: Varför skulle jag göra det? Det e bara jag här.
Jannike: Yeah, sure. Den är borta.
Jacob: Okej.

Mamma kom in genom dörren och Jacob lade snabbt undan boken i en byrålåda. Han klickade bort msn och såg snällt på sin mamma.
- Hej! sade han glatt.
- Hejsan, sade mamma. Det är mat nu, vännen. Var har du lagt dina fotbollsstrumpor? De behöver tvättas.
- Eeh… De ligger här på golvet, sade han och tog upp dem.
Han gick ut ur rummet efter att mamma gått därifrån och pustade ut. Hon såg den nog inte i alla fall. 

Kapitel 2: Jannike

Jannike såg ut genom fönstret. Det regnade och ute på gatan sprang folk omkring med paraplyer och såg löjliga ut. En del hade fortfarande T-shirt på sig, även fast det var oktober. Andra hade redan tagit på sig vinterjackorna och marscherade i högt tempo fram och nästan plöjde bort de andra fotgängarna som också gick på trottoaren. Livet är långt, tänkte Jannike. Så varför ska alla stressa sig igenom det?
Själv satt hon där, ensam, och funderade. Gårdagen hade varit hemsk. För det första hade hon hamnat i fejd med mammas nya kille, som hade gett henne en riktig smäll på käften, så att hon nu inte ville gå till skolan, för då skulle väl alla tro att hon försökte lura dem att tycka synd om henne. För det andra så hade hon tappat sin nya dagbok. Visserligen hade hon bara skrivit ett par sidor, men hallå – vem som helst kunde ju hitta den! Hoppas bara inte någon hon känner gör det. I den stod både namn och mailadress. Usch.
Igår kväll hade hon chattat med en helknäpp kille som hette Jacob och han var tydligen jävligt intresserad av om hon skrev dagbok.
- Faaaaaaaaan!!! skrek hon när hon kommit på att han kanske hade hittat den.
Ånej, vad tusan skulle hon göra nu? På tredje sista sidan stod en jättepinsam sak som hon inte ville dela med sig av. Shit, hoppas han inte hittar den sidan.
Hur som helst, den där Jacob verkade faktiskt vara ganska snäll, för att vara en överklassfjortis. Själv var hon bara dum och egoistisk. Ingen gillade henne, och det kunde hon mycket väl förstå, så elak som hon var. Hon såg sig omkring i rummet, det var inte snyggt precis. Ett litet, ynkligt rum med gammalmodiga, slitna väggar i någon mögelgrön färg och med sen stenhård säng med skumgummimadrass som sett sina bästa dagar. I rummet fanns även ett risigt skrivbord och en gammal kontorsstol där hon brukade sitta och skriva när hon fick tid för sig själv. Hon bodde i ett sunkigt område med sin lillasyster Jenny och mamma Kicki. Och idiotgubben som alltid var full, förstås. Jenny var i skolan nu, hon gick i 6: an. Själv gick hon i andra året på estetiska linjen.
Jannike hade alltid gillat att skapa. Hon tecknade, skrev noveller, ritade hus och älskade att experimentera med smink. Hon var något mellanting mellan punk, goth och reggae, om hon skulle beskriva sin stil. Hon hade brunt, rufsigt hår, var blekkindad med grågröna ögon och var ganska lång. När hon blev äldre och fick flytta hemifrån skulle hon bli designer eller krönikör på någon tidning. Men som det såg ut idag så fanns det ingen framtid, tyckte hon. Livet var värdelöst, och hon kunde heller inte påverka något. Alltid hade hon varit den enda som tyckte och tänkte om allt och alla, och det hade hon straffats för. Hennes mamma brydde sig inte om henne eftersom hon hade svikit henne när hon bad Jannike att börja jobba redan efter 9 :an. Nej, tack, hade Jannike svarat. Hon ville inte sluta likadant som sin morsa; bli städerska på heltid och inte komma hem förrän två på natten. Nej, ett lite roligare liv ville hon allt ha. Och strunt samma om hon var rik eller fattig.
De enda värdesakerna de hade i hemmet var deras dator, som Jannike hade vunnit för ett par år sedan, och Jennys guldörhängen som deras pappa hade givit henne innan han tog farväl i fjol. Han dog endast 43 år gammal i lungcancer, och det skulle nog även bli morsans öde, hon rökte nåt så in i helvete. Jannike såg ingen anledning till att röka eller dricka sprit, hon hade faktiskt testat, och inte var det kul precis.
Eftersom hon var alldeles ensam hemma så skulle hon sätta sig vid datorn och kolla ifall att Jacob var inne. Hon ville ta reda på om han hade hennes dagbok. Hon gick ut i vardagsrummet och loggade in sig på msn. Och mycket riktigt, Jacob var inloggad.

Jannike: Tjena, är du också borta från plugget?
Jacob: Ja… Jag har ’’ont i halsen’’. Nej, men jag orkar fan inte idag. Varför är du hemma?
Jannike: Min ensak. När ska jag få tillbaka min dagbok?
Jacob: Va? Vad menar du?
Jannike: Jag upprepar: När ska jag få tillbaka min dagbok? För jag vet att du har den.
Jacob: Vad pratar du om?
Jannike: Okej, då loggar jag ut då.
Jacob: Neeej!!! Vänta!!
Jannike: ?
Jacob: Asså, jag har den faktiskt.
Jannike: Och jag antar att du har läst den också!
Jacob: Ja, men det var ju knappt något att läsa, eller jag menar, det var ju inte mer än ett par sidor ju.
Jannike: Förstår du inte texten ’’LÄS INTE!!!’’ som står på första sidan eller?!
Jacob: Jo, men jag visste ju inte att det var din. Men du, ta inte självmord!!!
Jannike: Varför inte? Du bryr dig väl inte? Och förresten så känner du inte mig.
Jacob: I och för sig, nej, men jag vill lära känna dig. 
Jannike: Bara om jag får tillbaka den.
Jacob. Visst.

Det går en liten stund utan att de skriver något. Jannike funderar på vad hon ska skriva. Hon vet inte. På soffbordet ligger det en kniv. Varför ligger den där? Hon går dit och tar upp den, sedan ser hin att det är blod på. Bara inte Jenny har skurit sig med den! Hon är visserligen i skolan nu, men hon kommer alltid hem på lunchrasten. Två timmar kvar till dess.
Så tjuter det från datorn. Nu har han skickat ett meddelande:

Jacob: Vill du ha tillbaka den idag?
Jannike: Hm… Ja, men när då? Jag måste se till lillasyrran klockan 12.
Jacob: Vi kan chatta till dess hon kommer hem. Var bor du någonstans?
Jannike: Det vill du inte veta, du då?
Jacob: I ett stort radhus med öppen spis och bubbelpool. Vi har även en simbassäng i trädgården.
Jannike: Så du är typ jätterik och nu tror du säkert att jag ska ropa ’’wow’’ eller nåt. Visst gör du? För det är så ni ytliga människor fungerar.
Jacob: Jag är inte som du tror!
Jannike: Nej, nej, visst. Du är mer än jag kan tänka mig.

De chattar jättelänge, och hon inser att han faktiskt inte är speciellt tokig ändå. Vilka fördomar hon hade! De har berättat det mesta om sina liv, och kommit på att även fast de är från helt olika klasser och familjer, så är de ändå ganska lika. Dock inte till utseendet förstås, men inuti.
Hon ser på klockan på väggen, den är fyra. Syrran måste ha gått med någon kompis hem idag. Sedan återgår hon till chattandet.

Jannike: Äsch, det verkar som om Jenny inte tänker komma hem på några timmar. Var ska vi ses?
Jacob: Stora torget. Du vet vid den lilla fontänen som de bubblade över i somras.
Jannike: Japp, jag vet var det ligger. Ska vi säga om en halvtimme?
Jacob: Vi ses där.

Hon loggar ut och stänger av datorn. Nu måste hon skynda sig, för hon hatar att komma för sent. Hon rusar ut i hallen och slänger på sig den svarta regnjackan och de redan blöta skorna som inte hunnit torka sedan igår. Sedan går hon ner för de sju trapporna och ut på trottoaren där människorna fortfarande springer runt i regnet. Då ser hon mamma komma gående med rektorn från hennes skola. Jannike springer fort och gömmer sig bakom en container. Det stinker sopor så att hon blir spyfärdig, men hon kan bara inte visa sig nu.
När de gått förbi fortsätter hon att gå mot torget. Regnet har upphört, men hon har ändå blivit dyngsur. Medan hon går funderar hon på hur Jacob kan se ut. Inte för att det spelar någon roll, men ändå. Tänk om han inte fattar att det är hon. Med brådskande steg närmar hon sig Stora torget, och konstigt nog är hon nervös.



Kapitel 3: Mötet

Jacob har just hunnit utanför dörren då hans mobiltelefon ringer. Det var hans före detta flickvän Linda.
- Jacob?
- Tja, snygging! Gissa vem?
- Ring mig sedan, säger han och lägger på.
Han orkar bara inte prata nu. Väl ute på gatan drar han ett djupt andetag och traskar ivrigt iväg dit de skulle mötas. Solen glimtar fram genom molnen och det doftar friskt, precis som det brukar göra efter ett skyfall. Men allt ser inte särskilt ljust ut när han ser sig omkring. En bit bort står just Linda och några av hans polare och röker. Jacob viker av vägen och skyndar sig bort därifrån, mot en liten gränd där han brukade leka som liten. Dagboken håller han hårt i vänster hand och ser till att ingen får syn på honom. Men det får dem. Linda rusar fram mot hans lilla gömställe och ser inte direkt glad ut. Han stoppar diskret in dagboken under jackan.
- Varför lade du på bara sådär?! gnäller hon och stampar i marken.
- Jag har inte tid, förklarar Jacob.
Då kommer Gustav, Oskar och Johan fram till dem.
- Vet du vad du har blivit? frågar Gustav och blänger ilsket på honom.
- Vad?
- Du har blivit en jävla svikare, Jacob!
Jacob ser ner i marken och känner att han är nära gråten, men försöker med all kraft att hålla inne den. Om tjugo minuter ska han vara vid fontänen.
- Men säg nåt då! skriker Linda.
- Jag…
- Sa du något eller var det bara en fågel som pep? skrattar Oskar elakt.
Jacob inser något. Han inser att han inte kan bli behandlad såhär längre. I hela hans liv har de styrt över honom. Nu får det fan vara nog! Han tar mod till sig och säger:
- Jag vill inte vara med er längre! Ni kan inte bestämma över mig längre!
De ser på honom som om de inte förstod vad han menade.
- Va? Efter allt vi gjort för dig?
- Jag måste gå nu, säger han och går iväg ett par steg.
Längre hinner han inte förrän Johan knuffar in honom i husväggen.
- Jävla loser! Din jävla mes! Offer!!! skriker de till honom.
Gustav ställer sig mitt framför honom och smäller till honom på käften. Sedan slänger han ner honom på marken och börjar sparka på honom. De är för många för att han ska kunna göra motstånd, så han ligger bara kvar och känner deras fötter slå mot hans mage och ben. Men han släpper inte dagboken. Och inga tårar kommer.
Efter en stund går dem därifrån. Mitt ibland löven ligger han hopkrupen och darrar. Han har för ont för att orka resa sig upp. Så hör han en röst ropa någonstans ganska nära honom. Det låter som en flicka. Rösten hörs allt tydligare och strax hör han fotsteg närma sig honom. Dagboken har hamnat på marken och ligger synlig en bit bredvid honom. Han försöker nå den, men den ligger för långt bort. Så hör han henne igen:
- Jacob, är det du?
Med en smärta i rösten för han fram ett svagt ’’ja’’. Så ser han henne. Hon är vacker.
- Men vad har hänt? frågar hon och räcker honom sin hand för att hjälpa honom upp.
Jacob tycker det är pinsamt att träffa henne såhär, med näsblod och blåmärken överallt. Hon hjälper honom upp och de sätter sig bredvid varandra längs med väggen. Jannike plockar fram en vit liten näsduk ur jackfickan och torkar försiktigt bort blodet i hans ansikte. Han ler mot henne men får inte fram ett ljud. Men det behövs inte, han har redan hennes läppar mot sina.