dagen lider mot sitt obevekliga slut
verklighet i sirapsdvala...
sött, vackert och segt som slem

jag känner mina fingrar röra sig
små, slöa rörelser... som en dans för endast en
det gör ont, nästan ont, brinner och sticker...
det borde göra ont... jag borde skrika av smärta

jag tror mig fallande... svirvlande, virvlande... darrande...
det känns som brinnande bomull i mitt öga, i mitt öra...
uppstoppad... jag är statisk... jag är nu... och alltid

du attackerar mig som en vilsen gårdag
en förfluten... passé känslohandling...
jag minns ett leende i en spegel som nu är krossad
en tanke och känslan att tanken själv är god

kom ihåg... klipp alltid innanför linjerna...
det är lättare att ta bort mer än att lägga till nytt...

jag skar bort lite för mycket en gång i tiden
skalade bort det där läskiga... det smärtsamma...
jag tror inte jag kan få tillbaka det...
så... fullt funktionsduglig... långt ifrån mänsklig

vad är människa?

nästa gång vill jag vara en liten fågel...
... eller en mask

/