som en vacker bit oskyldig metall
elakt formad till underskön skalpell
och ett leende som bara fortsätter
från öra till öra... onaturligtvis

det känns magiskt
som känslostenar, hårt pressade
kulor av vilsna ord som dansar genom luften
sakta, som frätande syra äter de genom skinn och kött

jag måste objektifiera det du säger
hacka upp det i små små bitar
och analysera sönder
tills det låter som jag klarar av att höra

dagen då allt hände
jag tror jag lekte i skogen
sedan blev det lite svårt att fokusera
du fick mig att ersätta mig själv med en enkel sketch av en karikatyr av ett avfotograferad bild av en dåligt kopierad fax-kopia av en luddigt formulerad och fullständigt felaktig bild av en självbild som tydligen inte fungerar så bra
jag nickade och accepterade

/