Han stryker henne ömt över kinden med handens baksida. En feberfrossig rodnande lättnad går genom hennes kropp.
En kindpuss, sedan två på ögonlocken. Generat vänder hon bort blicken när hon upptäcker hans varma nötbruna ögon.
Han omfamnar henne tillsist och hon insluts i hans varma trygga famn. Försiktigt snusar hon in doften av honom, av hans tröja, hans burriga hår, hans kropp.
Sedan säger han till henne den ynka mening hon väntat i hela sitt liv på att någon ska säga till henne.

Så enfaldigt och naivt av henne att tro på hans ord.
Det finns ingen kärlek och hon skulle aldrig få uppleva någon.

Hon valde att bygga upp en krafig mur efter hans svek. Den skulle bli så stark så att ingen någonsin skulle kunna såra henne igen.
Hon hade alltid lyckats med allt hon tog sig för och även detta projekt blev lyckosamt.

Nu sitter hon här och inser dilemmat.
Fan.