Jag var ensam i universum och det gjorde ingenting. Hela min uppväxt hade jag varit livrädd för att bli lämnad ensam, men nu, just i detta nu, gjorde det ingenting.
Jag låg på rygg i snön med den enorma stjärnhimlen över mig. jag försökte urskilja karlavagnen, vilket var lätt. Sedan Orions bälte, inga problem. Men var fanns Cassiopeja? Och var fanns han nu, den där hjälten som finns i alla filmer?
Jag kunde se ljusare partier på himmelen, som moln långt där uppe, vintergatan. Där befann jag mig. i vintergatan, på en planet med syre och fotosyntes, i ett land med monarki och statsminister. I en snödriva någonstans i norrland. Ensam med miljontals stjärnor som enda sällskap. Dom kändes så nära… jag sträckte fram mina båda armar, tog ett rejält simtag. Ett till. Och ett till. Men jag kom inte närmare dem för det. Dom visste. Stjärnorna där uppe visste livets mening! De där uppe vet allt! Dom har ala svar, vet vad som kommer att ske. Jag sträckte upp min han för att försöka röra vid dem, försökte nå deras kunskap, men det var lönlöst. En dag kommer jag finnas bland dem. Varje stjärna är en själ, i väntan på att återfödas. Då själen får en ny kropp på jorden faller stjärnan och du får som bekant önska dig någonting. Det är stjärnans kall hä i livet, att få din önskan att gå uppfyllelse. Tänk dig för innan du önskar…
En kall vind drog över min kind, vem var det? Det måste ha varit Madame, min bortgångna hund som ville göra sig påmind. Madame finns där uppe nu, som den tjärna som hon faktiskt var.
Jag är så liten på jorden, universum är så enormt. Spelar min insats i livet någon roll? Eller gör det ingen skillnad om jag dör här och nu, återgår till min roll som tindrande stjärna… vad spelar det för roll att jag är nervös på redovisningen i svenska imorgon? Klassen kommer att ha glömt bort mig och min stamning om hundra år. Ingen där ute i rymden bryr sig om ifall jag sätter mig ner på sängen med gittaren och skriver en låt på onsdag istället för att plugga på provet i religion.
Plötsligt hör jag ett ljud, det hörs en gång till. Ett anströngt, rytmiskt ljud. Jag inser att det är mina andetag. Hur länge har jag legat här? Mina händer och fötter är stelfrusna trots att jag hade klätt mig så ordentligt innan jag stack hemifrån. Det hörs motorljud över skogen och jag slits bort från universums mystik. Jag ställer mig upp och ser ut över dalen. Billyktorna banar sin väg uppför berget och till slut når de mig. mammas röda bil stannar mitt framför mig.
- vi har varit så oroliga… börjar mamma. Efter de orden slutar jag lyssna på hennes grötiga röst. Hon har definitivt gråtit. Pappa är inte med i bilen för att hämta mig, han var väl upptagen med sitt.
Jag tittar på bilens klocka, den är halv tolv. Jag suckar djupt vi tanken på att behöva gå tillbaka till plugget imorgon. Mia skulle ta tillfället i akt att berätta för alla om mitt misslyckade försök att rymma hemifrån. Dom kommer att fråga sig; hur dum får man bli? Trodde 08:an verkligen att hon skulle överleva en natt utomhus i januari? Dom kanske hoppas på att jag skulle ha frusit ihjäl… dom kommer att viska, skratta, titta snett på mig. men, vad gör det för skillnad om dom gör det? Vad spelar det för roll om dom gör det istället för att ignorera mig? jag skulle hata att bo här i alla fall. Jag hade rymt för att få vara fri. Fri från folk och allt… och visst hade jag fått en känsla av frihet där under stjärnorna, ensam och omsluten av mörkret. Det var bara ett år kvar av högstadiet, och det kommer jag att klara. Vetskapen av att det dom gör, hur dom behandlar mig, det gör ingen skillnad om hundra år. Den tanken kommer att få mig gå genom det här sista året i nya skolan med högburet huvud och stolthet i blicken. Visst är jag stockholmare, visst passar jag inte in här, det kan jag leva med. Men jag tänker aldrig bli som dem.