trasiga flickor med händer i kjolfickor
fladdrandes med vinden
önskandes
evigt vigda till önskningar och drömmar
drömmar om ljuva livet
kastar stjärndarr överallt för att klara av det iskalla

vinterdrömmar
blänker i ögonen

ständig vinter i döda flickors ögon
alltid så svart, alltid så vitt
inga mellanting
död eller levande

tusen trassliga hårslingor
tusen sömmar att sy igen trasiga flickors sår
med, alltid Med; aldrig efter
vill aldrig lämnas kvar igen
kommer alltid finnas

Djupt Planterat Trauma reflekterar med trasiga läppar
över en kopp te
kastar stjärnklirr omkring sig
sprider stjärnglans till trasiga flickors beundran
kastar blickar inåt
tusen trådar trasslade i handen
där slutet är målat i sandstranden
för att strax suddas ut med ett ögonblink

- eller havets känslosvall kanske kommer ge dig en vink?

Djupt Planterat Trauma målar upp ett kursivt leende
något att visa upp
annat än streckkoden som har för vana att tala om
vem hon är, vart hon än är
alltid denna stjärnglans
alltid trotsigheten inombords
för hon har ju redan förlorat allt
så vad finns då mer att tappa bort;
än det som redan är förlorat

stjärndarrande flicksjälar
trevandes efter lycka
letar bland håligheter
skapar egna
och finner varandra

för tillslut
tillslut har vi bara varandra