Egentligen förstod jag inte vad som hänt. Och jag gjorde mitt bästa för att inte tänka på det. Jag kände mig själv så väl, att jag visste att om jag hade förstått det som hänt hade jag gråtit. Inte så som man gråter på begravningar. Och absolut inte så som man gråter på bröllop. Nej, om jag hade förstått det som hänt hade jag gråtit som om jag förlorat min själsvän.
För det var just vad som hänt. Utan att förstå det på riktigt, visste jag ändå att min själv återigen var ensam här på jorden. Jag visste förstås att våra själar skulle återförenas igen. Men då skulle jag inte var jag. Och han skulle inte vara han. Men våra själar skulle hitta varandra. Det visste. Även fast jag inte förstod vad som hänt.
Jag gick gatan fram. Hade fått ett telefonsamtal som berättat att han inte längre fanns här. Att hans själ gått vidare.
Jag var nästan hemma nu. Försökte fortfarande att inte tänka på det. Försökte att inte förstå.
Snart hemma. Hade den här vägen någonsin varit så lång? Jag såg en bekant komma gående mot mig på gatan. Snabbt fäste jag blicken mot den svarta asfalten och ökade på mina steg ytterligare. Hon sa ett snabbt hej, men jag låtsades lyssna på min Mp3 för att inte höra henne. För att slippa titta upp. Låtsas som att allt var som vanligt. Låtsas att han fortfarande var i livet.
Nästan hemma. Jag tog upp min nyckel och låste upp dörren. Gick in. Väskan med skolböcker föll hårt mot golvet. Dörren stängdes bakom mig.
Hemma. Med ryggen mot dörren sjönk jag ner på golvet. Sakta, sakta sjönk jag. Nu var jag hemma. Jag tillät mig att tänka. Tillät mig att förstå. Jag grät. För att jag mist min själsvän. Mitt hjärta värkte av sorg. Frågan ”hur ska jag klara mig utan honom”? Dök upp i mitt huvud om, och om igen.
Tio år senare hade jag insett att jag inte levde utan honom. Att han fanns kvar i luften runtom mig. Om jag var ensam, och koncentrerade mig ordentligt kunde jag känna att han levde. Att han fanns någonstans i världen. Att han fanns någonstans i mitt hjärta.
Jag hade rest till London några dagar för jobbets skull. Det var sista dagen i London och jag hade lyckats sno åt mig två timmar till shopping. Jag gick från affär till affär i en av Londons största gallerior. I folkvimlet kunde jag se en liten flicka. Jag kunde av någon anledning se mig själv där hon var. Alldeles ensam i ett hav av människor. Så hade jag känt mig då min tvillingsjäl försvann ifrån mig.
Där stod då den lilla flickan mitt bland alla människor. Hon kikade upp mot alla okända ansikten i hopp om att det skulle vara hennes mamma. Ögonen blev blanka då paniken kom krypande. Jag skyndade fram till henne och satte mig på huk bredvid henne. Hon såg på mig och jag förstod, så snart jag mötte hennes blick förstod jag att min själsvän hade funnit en ny väg att leva. En tår rullade sakta utför hennes kind, men paniken i hennes ögon hade försvunnit och ersatts av ett växande lugn.
- I’we lost my mom. Sa hon.
Det var allt hon sa. Så jag lyfte upp henne och bar henne på min höft. Allt jag sa var:
- Then, let’s find her again.
Låt oss finna henne