Jag tror inte att man kan döda utan att få dåligt samvete.
Det borde ju rent tekniskt vara omöjligt. Att ta ett liv från en annan människa och sedan känna sig helt skuldfri. Det måste ju komma upp funderingar, tankar i mördarens skalle.
Varför gjorde jag så, var personen värd det, kommer jag till helvetet nu?
Du kanske undrar varför jag funderar detta djupa ämne. Du kanske tror att jag har mördat. Att jag sitter i ett rum med någon annans blod på mina händer, och ångrar.
Jag har mördat ja, jag har dödat en själ, jag har knivhuggit lyckan i en kropp, jag har hängt en människas glädje. Men mina naglar är inte mörka av torkat blod. Jag har inte begravt en pistol i en grop i skogen. Jag har inte bränt upp ett använt rep. Kan man mörda en person utan att döda den?
Jag tror man kan det. Och jag tror att det är precis det jag har gjort.

Jag önskar att jag var stum. Att jag inte kunde uttrycka mig med ord, att min hjärna bara tänkte i bilder. För då hade du sluppit höra orden från min mun.
Jag önskar att jag vore blind. Att jag aldrig sett ditt ansikte, aldrig betraktat och älskat det jag ser. För då hade du sluppit blickarna jag gav dig
Jag önskar att jag vore döv. Att jag aldrig hört din silverklingade röst, dina mjuka ord som vaggade mig till lycklig sömn varje natt. För då hade du sluppit ödsla din dyrbara tid på mig och att behaga mina öron.

Jag önskar dig bara det bästa, din lycka har länge varit mitt enda mål i livet. Att uppfylla dina önskningar, att böja mig för dina krav. Du vet att jag aldrig gjort annat än älskat.
Men \"älska\" är ett utnött ord, jag har upprepat det för många gånger. Du tröttnade ganska snabbt på mitt eviga ”jag älskar dig”, och trots att jag såg din långsamma förvandling till en hatfull människa slutade jag inte säga orden. Jag har inte slutat ännu.

Var är du nu? Vilka axlar gråter du mot, vem berättar du för? Vad känner du när du tänker på mig? Hat? Hat är ett praktiskt ord i det här sammanhanget. Jag tror att du hatar mig just nu mer än du hatar Hitler och världssvält. Jag tror att jag älskar dig mer just nu än jag älskar livet och min familj.
Jag ska inte börja predika om kärlek och hat. Motsatser som möter varandra i en evig kamp. Jag ska inte det.

Är dina fingrar röda fortfarande? Har du tvättat bort det, har du sköljt dom under iskallt vatten. Har du gråtit åt bultande smärta? Eller håller du upp dom framför dina vänner, din familj och polisen. Som ett bevis. Ett bevis att jag är galen, att jag borde bada i mitt eget blod och hjärnsubstans? Mest troligt gör du det. Din bitterhet mot mig kommer befläcka hela ditt liv. Vet du det. Vet du om att när solen går upp i morgon kommer din första tanke att vara: ”Jag älskar honom”. Och din andra tanke kommer vara :”Jag hatar honom”.

Jag ser inte det här som ett självmordsbrev. Jag skriver inte för att lägga ännu mer skuld på dig, inte för att riva upp ditt samvete och fylla din naiva hjärna med blod och sorg. Jag ser det här som ett kärleksbrev. Du och jag i evigheternas evighet, va? Visst var det så?
Du och jag.
Min evighet slutar nu.