Lite som att medvetet göra fel
fastän det är lättare
att faktiskt göra rätt

Som pusselbitar
som måste sågas till i kanten för att passa
Och jag tror att du ibland sågade för mycket

Tillsammans skulle vi sudda ut stjärnorna
och rita nya
med osynligt bläck och drömmar om framtiden
Men du tyckte inte om att rita med bläck
och dina drömmar låg över stjärnorna
så istället drog vi telefonlinjer under Atlanten och
låtsades att vi var på varsin sida
att det var för sprakigt att höra av sig
och kanske lite smärtsamt
när havet liksom tyngde ner alla orden



Jag tror att jag var lite bättre än du på att låtsas


Så jag hör nog inte av mig

imorgon heller



Men jag kapitulerar alltid
så småningom
Och det är som att falla hårt
och landa hårdare
Som att famla i ett vacuum
fyllt till bredden av gör-tvärtom
& låta-rinna-ut-i-sanden
och med någon annans impulser som styr
Men du lyssnar väl även när jag inte hör av mig?