Det är nog inte värt det,
ånger för missade möjligheter då...
Det handlar väl om framtiden nu,
då både nu och för tio år sedan är då.

För sedan ligger man på dödsbädden,
75 år, eller så. Hostande blod.
Då ångrar man inte bara missarna,
utan också den fokuserade ångern själv
och tiden som förflutit med nedböjt huvud.

Vad har jag att ångra?

Allt handlar väl om val?
Varför inte vara stolt över misstagen
och bära dem som medaljer på bröstet.
De går ju ändå inte att glömma bort,
varför inte lära sig älska dem?

Utan alla fel och misstag som begåtts av mig,
utan alla förlorade möjligheter och drömmar.
Utan ett levt förflutet kan inte ett jag finnas till.

Jag vet mina misstag,
jag har laminerade dem alla,
färgade dem rosa
och spikat upp dem på väggen.
Under en skylt betitlad \"Jag\"...

/