Det var du & jag & vi
och alla andra.
Du glödde & brann
och slocknade mot min kind.

En eftermiddag i november förra året, ovanligt kallt. Jag var på väg till bussen och småsprang lätt över de isbelagda kullerstensgatorna med årets tyngsta väska över axeln. Vi skulle ha ett stort prov om anatomi och cellens uppbyggnad och jag hade tillbringat hela eftermiddagen på biblioteket. Nu skyndade jag mig mot 305an som skulle ta mig hem till Anders för en välbehövlig drickateochsepåfilm-myskväll. En blick på klockan och jag ökade på stegen en aning, men inte mer än att jag fortfarande kunde hålla mig på benen på det hala underlaget. Bakom Gretas Konditori svängde jag in på en tvärgata som skulle ta mig snabbare till Nygatan där jag visste att bussen redan stod och väntade, beredd att när som helst stänga dörrarna och lämna ett varmt moln efter sig som snabbt skulle kylas ner och försvinna i den bitande vinden. Men jag kom aldrig fram till Nygatan den dagen. På tvärgatan bakom Gretas Konditori rubbades hela min tillvaro och jag bokstavligt kantrade nedför den isiga vägen intrasslad i halsdukar och böcker, armar och ben och hår, och en doft som förstörde hela mitt tankemönster, liksom stannade all verksamhet och lämnade mig i ett tillstånd jag inte kände igen. Förändrad.

Bortkommen och lätt förvånad försökte jag sedan ta mig loss ifrån alla halsdukar och armar och ben som inte tillhörde mig, men den isiga vägen ville något annat och jag fann mig själv nedhalkad med näsan i en främlings betagande hår och en toppluva som luktade svagt av pepparkakor.

”Förlåt” mumlade jag i hans öra och försökte komma ihåg hur man gör för att andas. ”Jag såg dig inte, jag sprang.” En svag kittlig ifrån när hud möter hud spred sig ifrån min kind och jag antog att det fanns ett främmande leende under mitt hår med en tillhörande främmande doft – han presenterade sig som Felix.

Efter en del trassel med halsdukar och väskor, armar ben och tankar – och otaliga nya omkulltrillningar – lyckades vi till slut ta oss upp ifrån marken och stod ett tag och studerade varandra. Liksom sög in varenda detalj för att lagra och minnas, förevigade tillfället med våra ögon som likt högteknologiska kameror bevarade varje liten del precis så som den var just då. Eller så som jag ville att det skulle vara, trodde att det var.

”Du hade visst bråttom någonstans?” avbröt han min memorering och böjde sig för att ta upp en bok som hade ramlat ur min väska; Cellen i funktion, introduktion till allmän cellbiologi.
”Nej. Jo. Ja, fast inte längre.” Jag tog emot boken och klämde ner den bland alla andra. ”Jag missade min buss” förklarade jag när han tittade oförstående på mig. ”Du slog dig väl inte? På böckerna?”
”Nej, nej, det är ingen fara.” Han tittade på mig med isande blå ögon som jag sedan skulle komma att förlora mig själv i så många gånger och jag kände hur någonting rasade inom mig, som en mur som trillade ihop och lämnade mig ensam och sårbar inför sanningen. Eller det som jag trodde var sanningen.

Vi tillbringade hela vintern tillsammans och han lärde mig att prata om sånt som är svårt. Han lärde mig att gå, andas, leva. Det var som att han var fylld av så mycket liv att bara hans närvaro gjorde mig mer levande än jag tidigare hade trott var möjligt. Han visade mig en värld jag inte visste fanns. En värld fylld med mer känslor än vad som egentligen borde kunna existera hos en och samma person, och en värld där varje andetag andades som att det gällde livet, vilket det ju gjorde. Tillsammans med Felix hade jag aldrig tråkigt.

Efter den första eftermiddagen bakom Gretas Konditori tog vi för vana att snubbla oss igenom vintern utan att riktigt vidröra marken under oss och det måste ha varit den lyckligaste tiden i våra liv, ansåg jag då. Den kalla novemberdagen övergick i december och vi andades rökmoln som landade som rimfrost i våra hår – mitt korpsvarta rufsiga, hans blonda raka – och jag övade mig på att blåsa rökringar medan han åkte längdskidor. Alltid, alltid längdskidor, varje morgon innan skolan och sedan en runda på kvällen. När han kom in försökte jag värma hans bleka smala vackra fingrar med mina, men de förblev kalla och rörde vid allting med en sådan intensitet att det nästan gjorde ont att titta på. När de vidrörde min rygg gick det ilningar ner till tårna och jag kände det som att han sköt livet in i mig via fingertopparna.

Vi pratade om människor och om döden, om vad vi skulle göra när vi blev stora och om alla orättvisor i världen. Vi gjorde snöänglar under stjärnorna och vi frös tillsammans under varma filtar eller långa promenader utmed frusna vinterbleka gator i en sovande småstad. Jag berättade om mitt eviga bråk med pappa som vägrade förstå hur jag kände efter att han och morsan skiljde sig och Felix lyssnade och förstod och tog på sig ytterligare en tjocktröja för att hålla sig varm. Nu i efterhand minns jag inte varför jag inte reagerade på hans tystnad och alla dessa lager med tröjor som dolde den smala kroppen, som försökte skydda både mot kylan och mot allt för stark beröring som kunde få honom att gå sönder. Jag minns inte varför jag inte reagerade mer på de bräckliga handlederna och kroppen som var skör som skare, men jag kommer ihåg hur jag en tidig kväll i slutet av januari studerade honom bakifrån när jag trampade fram efter honom över ett snötäckt sädesfält och hans steg var så lätta att de nästan inte sjönk igenom det hårda översta lagret av snö. Jag minns att jag tänkte att det var konstigt hur han nästan svävade fram över marken, men han borstade bort min oro när han vände sig om och skrattade mot mig och lät de isblå ögonen tränga in i mina, raserade all ängslan och ersatte med det där varma mjuka. Han stod där i tre lager tjocktröjor under dunjackan och med dubbla raggsockor i de trasiga conversen och han skrattade. Den blonda luggen stack fram under toppluvan som fortfarande luktade svagt av pepparkakor och han var så ovanligt mycket levande att det till slut inte kunde vara något annat än lögn.

I början av februari ringde jag hem till honom och fick höra av hans mamma att han hade blivit intagen på sjukhus. Under ett av sina pass i längdspåren hade han tagit av sig skidorna och strövat ut på den frusna sjön som skidspåret gick runt och han hade noggrant vandrat på de ställen där isen var som tunnast och trots att han nästan inte vägde någonting så brast det under honom och han föll. Någon farbror som var ute och gick med sin hund hade sett honom och kallat på ambulans och brandkår och de hade lyckats få upp honom och i ilfart kört till akuten där de konstaterade att han var rejält nedkyld och fruktansvärt undernärd. Jag satt i mitt varma rum med telefonen tryckt mot örat och hörde hans mammas svaga röst på andra sidan och när hon berättade om hur han hade försökt ta sitt liv kändes det som att jag också föll. Jag tappade förmågan att andas och det var inte alls samma varma känsla som trängde in i mig som när jag ett par månader tidigare hade legat med näsan i en främmande pojkes hår och förlorat mitt tankemönster. Jag föll och jag skrek tyst inuti, famlade efter någonting fast att hålla i men min fasta punkt hade rämnat och jag visste inte längre vad jag skulle tänka på för att hålla mig levande. Jag gjorde det lättast möjliga och stängde av mig själv ifrån känslor och tankar.

Ett par dagar senare satt jag hemma hos Anders och drack te och försökte sluta skaka. Jag hade precis varit och besökt Felix på sjukhuset och han hade varit så annorlunda. När jag klev in i rummet som strålade av solsken och såg hans bleka ansikte mot de vita kuddarna kunde jag inte förstå att det var samma person som hade skrattat mot mig ute på sädesfältet en halvmånad tidigare. Ögonen som tittade på mig var fyllda av smärta och de såg inte igenom mig och slog sönder mina murar så som de brukade, de byggde istället upp alla tänkbara väggar emellan oss och det kändes som att han klev ut ur mig och lämnade mig ensam med alla känslor som han hade lärt mig att jag hade. Jag stod där i det solfyllda rummet och såg den sköra människan framför mig, inbäddad bland vita tjocka täcken och kuddar, och han var återigen en främling. En främling vars lukt jag inte längre kände igen, den var desinficerad och luktade bara sterilt av sjukhus, och det var återigen någonting som rasade inom mig och denhär gången såg jag sanningen ligga framför mig. Anorexin hade tagit över min kärlek och slet honom ifrån mig. Jag föll inombords.

När snön började smälta i mars kände jag mig fortfarande som konstant fallande och jag vägrade gå tvärgatan bakom Gretas Konditori, än mindre känna med fingrarna på baksidan av den där lyktstolpen i slutet av gatan dit vi hade ramlat ner tillsammans och där vi hade ristat in kantiga bokstäver i det mörka träet. Nudas veritas – den nakna sanningen. Det var där vi var, dit vi hade snubblat oss fram igenom vintern och nu önskade jag att vi hade fortsatt att leva i en lögn, eller att jag hade sett sanningen redan då när jag stod där mittemot han som precis hade presenterat sig som Felix och som hade en svag doft av pepparkakor och gott omkring sig. Men jag såg inte sanningen då och jag ville inte se den sen, men en dag i mars när snön var helt borta och jag gick förbi en affär som reade ut toppluvor såg jag den ändå och jag mindes den där känslan ifrån vintern. Hur jag hade skrattat mig igenom hela den mörkaste tiden på året och varit mer levande än någonsin förut, och allting tack vare Felix, men jag hade inte någon gång stannat upp och faktiskt sett honom. Jag frågade aldrig hur han mådde för jag antog att han mådde som jag, han skrattade ju.

Tveksamt vände jag om och gick tillbaka till affären med toppluvor och jag hittade en som påminde om den han hade haft i vintras och som hade försvunnit i sjön när han klev ut på isen. Jag köpte den.

På bussen till sjukhuset satt jag utan tankar, jag visste inte vad jag skulle säga när jag kom fram och jag visste inte om han ens skulle uppskatta att jag kom. Jag hade inte varit där på flera veckor, rädd för vad jag skulle känna när hans blick mötte min, de isblå ögonen som jag kände så väl men som hade blivit mig främmande.

När jag kom in i rummet satt han och läste en tidning och han verkade först inte märka mig. Det var nära att jag vände i dörröppningen, men när han höjde blicken och såg in i mig var det som att all oro försvann. Trots att hans blick såg plågad ut på ett sätt jag aldrig sett den förut så fanns där inga murar och han lyckades lika effektivt som den där första dagen bakom Gretas Konditori avväpna mig och sprida en känsla av ro som ingen annan har lyckats med tidigare. Jag gick fram till honom och sträckte fram toppluvan och han tog emot den. Han log inte men hans ansikte var inte lika blekt som innan. Han tog min hand i sin och den var lika kall som alltid, om inte ännu kallare, och han drog ner mig på sängkanten. Jag böjde mig fram och utan att trassla in mig själv i droppslangen som han var kopplad till kramade jag honom så hårt jag vågade.

”Förlåt” mumlade jag i hans öra. ”Jag såg dig inte, jag sprang.”