...med ett förnöjt leende

Hon är en blott tanke nu
en tanke jag aldrig fångade
eller ens ville ha

Jag står kvar på min isgata
en gata du döpte i mitt namn
och började asfaltera om
utan att ens fråga om en vägbeskrivning
hem

Barnens snögubbar kastar
ett öga mot oss
Ögon kalla, isiga och utan känslor
men som ändå lyser
upp vinternatten

Det är deras värld och på deras
villkor
vi kan inget annat än stå still
och hoppas att dom släpper sina tag
om oss

Jag blickar upp efter att du har gått
försvinn, låt mig vara
och låter således snön falla
och måla mitt ansikte i kyla
& frost

Kalla blickar, kalla nätter
är vad som finns
och lämnas till eftervärlden

Vi lämnar våra kroppar,
flyter bort som förtappade själar
i glasburkar med vinjettmusik

Ridåerna går upp för första gången
på länge och synligt
En målande scen med snögubbar
som fastnat i sin tid,
fastfrusna och utan liv
med kalla blickar och kalla nätter

värmande tankar om våren
md Farbror Frost sittandes över axeln,
viskandes någonting om att det dröjer än
så länge, så länge
innan han tänker släppa sitt grepp om det här
hans skapelse & vilja

Glasburkarna briserar över oss och
vi skär oss på bitarna
och på deras tankar om
ingenting och någonting

Farbror Frost står med sitt kyliga ansikte
och bllickar ut över detta, hans skapelse
med ett förnöjt leende
om förhoppning

... på absolut ingenting

Ingenting som vågar väcka
ett hopp om bättre tider
eller sämre
för oss som frusit fast
och som blivit intvingade i deras glasburkar
där glädjen bara studsar mot dess väggar


... välkommen in i snökulan