Förut kunde jag se

jag såg varje nyans av skymningen
varje subtil förändring i månens sken

jag såg det omöjligt vita i snön
det oändligt gröna i varje grässtrå

jag såg blått, vitt och lila

det gröna i en seg björkkvist

och doften som sipprade ut

Jag hade känsel då

det skrivliga hos en tegelvägg

det var som opium för min handflata
varje finger hade en distinkt avskildhet
tummen kände mindre och lillfingret kände allt

problemet med kärlek

allt annat försvinner, förtvinar och dör

vad spelar rosens doft för roll

när själva rosen man höll så varsamt

plötsligt försvinner

/