Jag har aldrig kunnat känna min egen puls,
men jag hör den dunka högt och tungt i öronen...
Som en uråldrig basslinga till livet själv,
melodin är dock fortfarande ofunnen.

Min mun sjunger när ingen hör,
fötterna dansar i tystnad
... när ingen ser.

Jag tror mig själv vara romantiker,
men jag har aldrig varit romantisk.
Vänlig och respektfull,
men om inte du springer gör jag det
... automatiskt.

Livet är kallt just nu, fönstret är öppet
... fingrarna fryser
Jag borde nog stänga in mig snart,
i min bur... mina mentala kedjor.
Min varma dunbarriär skyddar,
binder mig när jag tror mig inte kunna flyga.

När jag var mindre trodde jag på kärleken,
den odödliga kärleken... den oundvikliga kärleken...
Kärleken som förklarar allt, ger och tar i balans...
Kärleken som är naturlig... som ett andetag...
som en varm hand...

Tanken byggdes upp under en hel uppväxttid,
jag försvarade den utan tanke eller bevis.
En liten liten sekund var kärlek mer som en religion
men en helt utan känsla...
Allt var intalade ord...
ett mantra upprepat om och om igen i åratal...

Det var så lätt att ge upp
när verkligheten började spricka upp...

Jag saknar livet... litegrann...
Men jag är trött på min egen klagan...

Kanske ska man bli realist istället?
... det verkar bara så tråkigt


/