Jag och Herr Rakblad, vi är goda vänner.
Svåra tider. Dagar. Nätter; han är där. I min hand.
När jag än ber honom. Finns han där.
Blodsband.
Han förstår mig, när jag mår dåligt.
Han helar mig, när jag är sönder.
Mina skrik, min gråt. Han tystar. Lindrar.
Stund.
Sekund.
Minnena flödar. Skadar.
Herr Rakblad är snäll.
Herr Rakblad lagar mig. Skär bort verkligheten som gör ont.
Bättre än godnattsagor; bättre än kramar och gull.
--
Jag säger.
Jag är ful, jag är fet, jag förtjänar inte att leva. Hjälp mig. Ta mig bort härifrån.
Herr Rakblad säger.
Det är okej. Jag gör dig fin. Jag hjälper dig. Jag är din vän. Hos mig får alla plats.
--
Han kan mina armar, utan och innan.
Han har dragit över dem. Så många gånger. Så oerhört många gånger.
Smekt med eggen. Letat. Hud.
Huggit in. Tyst massaker.
Om och om och om och om igen.
Attackerar.
Smärtstillande.
Evighetssekunder.
Ledsam flickas innersta ångestfyllda tankar släpper taget.
Verklighetsflykt.
Hennes söndriga, hetsiga, nedtrampade, bortglömda hjärta. Lättar.
Herr Rakblad är van.
Skapar floder; forsande, röda, pulserande floder utav ångest.
Genom att bara. Snudda, vid ytan, på allt.
Och för en sekund. En evighetssekund. Är allt bra.
På ytan.
Herr Rakblad är bra.
Han kan, han vet, han förstår. Mig.
Jag och Herr Rakblad. Vi är goda vänner, vi.