Döden bodde i ett hålrum under en sprucken gammal kalksten på kyrkogården precis intill en gammal rosenbuske. Om man tittade på ett speciellt sätt, liksom kisade lite till vänster kunde man se skelettdelarna. Dödens skelettdelar som luktade potatiskällare och något annat. Kanske var det själva dödens lukt man kunde känna med näsan nedtryckt i sprickan. Fast om våren när rosenbusken blommade, luktade det bara begravning. Som en kista fylld av rosor.

Så skulle det aldrig få dofta kring henne, tänkte hon när hon låg raklång över stenen och lät ögonen kisa mot skelettet. Hon skulle aldrig lukta död. En gång sa hon det till mormor. Att hon aldrig skulle ha något som luktade rosor, ingen parfym och aldrig i sin trädgård. För att då visste hon att hon skulle dö. Hon ville inte veta det. Men mormor förstod inte det där. Hon bara skrattade och sa, att barn inte vet något om döden. Men mormor visste inte, att döden bodde hemma på deras kyrkogård. De flesta vuxna visste nog inte om, att döden luktade som rosor och gammal potatiskällare.

Det var lite läskigt det där med potatiskällaren. Farmor och farfar hade en riktig potatiskällare där alla potatisar som hela släkten skulle äta låg lagrade under vintern. Tre stora lådor med otäcka gråa knölar som luktade grav längst inne i källaren som var byggd som en grotta rakt in i en stor brant backe. Någon hade murat stenar till ett valv och delat upp utrymmet i tre rum. Först en liten, liten förstuga där man kunde lägga nycklar och blomkrukor. Sedan ett lite större rum för svartvinbärssaft, lingonsylt och rönnbärsgelé. Och längst in den där otäcka potatiskällaren där det var lika svart som under täcket mitt i vintern.

Ibland tänkte hon, att döden kunde vänta på henne där, i potatiskällaren. Och så tänkte hon, att det var synd om döden som inte hade någon egen kropp, den måste hela tiden söka någonstans att vila. Först tänkte hon, att döden la sig i de människor som kom till kyrkogården. Men sedan var det som om hon förstod, att döden kom till de levande för att vila. Döden kunde komma till vem som helst, fast mest till de som var gamla för att det var lättast att övertala dem.

Tänk om den skulle komma till henne. Tänk om döden skulle vänta i potatiskällaren när hon kom för att fylla på potatishinken. Tänk om den skulle tala milt i hennes öra, locka henne att lyssna, göra henne trött, lägga henne i en jutesäck för att sedan kunna krypa in i henne bara för att vila en stund.

Då skulle hon dö. Bara åtta år gammal skulle hon dö och man skulle hitta henne i en potatissäck och inget skulle dofta rosor, bara unken källare. Unken källare och gammal potatis.

Mer än så ville hon inte tänka. Döden ville hon inte tänka.

Ändå kunde hon inte låta bli att pressa näsan mot sprickan i stenen på kyrkogården för att dra in doften. Som potatiskällare och rosor.