Torsdagen den 7/2

Jag började det här med en djup suck och en ovilja att egentligen berätta det som avlades fram efter ett intag av 4 olika frukter, varav en stenfrukt. Men sen så insåg jag att jag verkligen hatar folk som har sådana där jävla igelkottar.
Hon var en av dem som aldrig lekte i leran, ändå stod den jävla tingesten där och väntade på henne varje dag. Som om hennes nätta stövlar som kostade alldeles för mycket ens skulle må bra av att frottera sig med en gnagare, eller nej, igelkotten är väl ingen gnagare?
Kan någon säga vilken familj igelkotten egentligen tillhör, för mig har igelkottarna alltid bara representerat tillfälliga sommargäster som tycker om dygnsgammal potatis men inte makrill. Och så de där igelkottarna som inte ens borde få kallas för igelkottar som består av mässing.
Du tittar på mig som om jag vore manisk, men jag vet att du vet exakt vilka jag pratar om. De har oftast en smula överdrivna proportioner, gigantiska nosar med utdragen mule.
Detta förstår jag inte heller, djur ska vara kompakta. Ett smalt får väcker väl ingen sympati? Vi avlastar våra egna kroppskomplex på dessa lägre stående varelser, får du inte äta det så får din lilla äckliga hund göra det, för en liten hund är väl aldrig äcklig, oavsett om den likt fågelungarna äter det du processerar åt den.
Hursomhelst, igelkottarna. De bor oftast i en mindre till medelstor svensk stad, företrädesvis i samma hushåll som små broderade tavlor på gammelsvenska och dassböcker på toaletten. Somliga skulle nog kalla det klasshat, jag kallar det irritation över en meningslös sedvänja.
Igelkotten blir således mest en symbol för hennes vilja att verka genuin, trots att hon är långt ifrån allt vad husmoderlig heter. Hon kan inte baka mandelmusslor, inte heller vet hon hur man lägger in sill.
Men viljan att bevara Sverige kitschigt finns. Den har sovit i hennes hår sedan det flätades för första gången, och det vaknar med ett ryck dagen då hon gifter sig.
Jag och Anders hade aldrig något gemensamt, jag bara tittade på honom då han klippte gräset i bar överkropp i juli. Och man såg på honom att han önskade att det var legitimt att även avlägsna byxorna, då just gräsklippningen tycks vara den mest fysiskt krävande syssla en svensk man någonsin utför. Då flyger de kortärmade skjortorna från norr till söder, och den ljusrosa ryggen antar en rödbetas färg. Total koncentration. Total koncentration.
Och hon får mig att vilja sparka henne i magen. Men då hon befinner sig på tre kilometers avstånd på pizzeria Viking i centrum så sparkar jag på mässingsigelkotten. För första gången. Och den ligger hjälplöst på sin svinborstsrygg. Fast fortfarande förhöjd från golvet.
Det är inte bra, men det duger för den här gången.