Yrseln kommer när jag för en gångs skulle beslutar mig för att gå härifrån.
Det är som om någon visste att \"nu är hon full och ledsen, sätt igång och få henne att må ännu sämre, ska vi tävla?\"
Det är som om två starka viljor slåss inuti mig, slåss om vem som kan knäcka mig fortast, vem som kan ge mig den där slutgiltiga knocken som kommer förmå mig att sätta mig lydigt ner igen.

Men jag trotsar dessa, och beger mig mot utgången.
Jag ser två vita män springa mot en dörr, två mycket artificiella män utan utmärkande drag, omgivna av grönt ljus. EXIT, står det ovanför dem.
Egentligen finns det bara en man på skylten, och egentligen finns det nog bara en man i mitt liv. Jag går förbi hans hus på den långa vägen hem, det ligger precis där det alltid legat. Precis nu, bestämmer de fria krafter som härjar min stackars utarmade hjärna, är det dags att fyllesnubbla.

Och sagt & gjort, med en duns landar jag precis framför den stora häck som omger villan i en av stadens finare stadsdelar.
Jag bor inte här. Självklart inte. Jag bor inte direkt i ett miljonprogramsområde, men man får allt snällt gå ett antal kilometer.
Det är inte passande för en flicka att vara ute ensam vid den här tiden. Men vem skulle våldta mig? Jag har inte ens ett namn, enligt merparten av idioterna på min skola. Det är bara blickar, och ibland ett ivrigt \"DU!\".
Ibland känns det som om jag faktiskt glömt vad jag heter. Jag använder ändå inte min röst så ofta, och vem behöver ett namn när ingen bryr sig om att tilltala en?

Med ett ryck kommer jag tillbaka till verkligheten och slutar raljera i mina tankar. Det är blött på marken, och idag allena har det säkert kommit nederbörd för en hel månad. Det är där inne han bor och jag vet varför jag vet det och jag kommer få bära på hemligheten i resten av mitt liv.
Jag får inte älska. Jag får bara avverka. Tusen låttexter pockar på min uppmärksamhet, men jag avvisar dem kallsinnigt. Det vore för pinsamt att börja fyllesjunga nu. Det är pinsamt nog att jag ligger halvt däckad utanför Min Stora Kärleks hus.

Ibland undrar jag om han glömt att jag existerar. Glömt hur allting var för några månader sen. Valt att glömma i samma ögonblick som jag raserade allt, precis allt, med en jävligt stor bulldozer, genom att bekänna min kärlek.
Jag är en obehaglig tjej. Tjejer ska vara behagfulla. Behagligt fulla. Inte skrika ut sin ångest, inte slita ut sitt hjärta over and over again. Det funkar liksom inte. Varje gång jag hör pianomusik önskar jag att jag kunde utstråla sorgsen elegans istället för att vara ett introverterat mongo.
Varje gång. Fan i helvete. Jag ligger kvar.

Egentligen finns det inget, absolut ingenting, som säger att han inte kan ha varit ute och festat och kan komma tillbaka vilken sekund som helst. Men varje gång jag sluter mina ögon vill jag bara falla i en lång, drömlös sömn.
Vill inte drömma längre, men om jag är tvungen vill jag ställa ett ultimatum till mina drömmar. Befria mig från det fängelse jag är satt i, anklagad på falska grunder. Rädda mig från förvirringen, låt mig dö nu, jag är redo.
Men jag skakar av mig tankarna. Försöker visa dem vem som bestämmer.

Jag hör steg, vilket medför att jag blir stel som en pinne. Jag vet inte vad som vore värst really, förödmjukelsen eller att bli rånad.
Just nu skulle jag föredra att bli rånad faktiskt. Fast det visar sig bara vara en kärring som tittar surt på mig. Vilken jävla kärring är ute och går med sin fula vita pygméehund klockan 02.31? Sånt händer bara i den här förbannade staden, muttrar jag för mig själv. Inte kunde hon fråga hur det var med mig heller. Det hade i det här läget nästan varit skönt faktiskt. Fast bara nästan.