Om clowners husdjur

Jag stirrar in i de blå ögonen. Så fulla av… förebråelser? Jag suckar. Snälla, inte nu igen! Jag står inte ut med det här längre. Alla dessa anklagelser, dessa ständiga kamper som istället för att ställa något till rätta, bara förvärrar mitt kaos.

Jag blundar för att komma undan blicken. Men inte snabbt nog; Mitt lilla husdjur börjar röra på sig. Mitt ofrånkomliga, ofrivilliga husdjur som bor under mitt vänstra bröst: Råttan I Min Kropp. Blicken av förebråelser har väckt honom och jag kan redan känna hur han hungrigt sträcker på sig.

Han har sovit ganska länge nu. Så länge faktiskt, att jag hade börjat tro att han var död. Men nu känner jag hans skarpa klor riva och jag vet att hans darrande lilla nos vädrar lukten av blod.

Okej … jag ger upp. Jag kan inte besegra honom, och det vet han. Så han hugger.. hårt och skoningslöst och smärtan får mig att flämta efter luft.

”ett gånger ett är ett, två gånger två är fyra, tre gånger tre är nio, fyra gånger fyra är sexton…”

Jag fortsätter rabbla min inlärda ramsa medan råttan förgör allting inom mig. Ramsan får mig att stanna inom Förnuftets Gränser medan alla mina försvar rämnar, mina muskler blöder och de blå ögonen stirrar i fasa in i mina.

”tio gånger tio är hundra, elva gånger elva är etthundratjugotvå…”

Men även den hungrigaste råtta blir till slut mätt och när festen är slut, rullar han ihop sig, rapar nöjt och faller åter i sömn. Sakta släpper krampen och jag vågar inse att jag överlevt ännu en strid med mitt husdjur. Min Egen Personliga Ångestråtta.

Sakta kommer verkligheten krypande tillbaka. Det är fredag, och jag är på väg någonstans….. på fest! Javisst, naturligtvis, vad annars? Jag fyller mitt vinglass och tömmer det på stående fot och just som jag fyller det igen, ringer telefonen. Skär som ett rakblad genom tystnaden.

Min telefon ringer alltid och jag blir alltid lika förvånad.

”Hallå?”

Vem kan det vara? Som ringer till mig… lilla obetydliga, otrevliga mig?

”Hallå”?

Det visar sig vara Den Förälskade Vännen Som Bryr Sig. Den Lyckliga, Den Utvalda, ringer mig från sitt tvåsamhetsslott.

Jag undrar om hon ringer mig bara för att erfara kontrasten mellan hennes eget liv och mitt …. Och jag njuter över hur orättvis den tanken är.

”Vad gör du?” undrar hon och låter OROAD.

”Ska på fest” svarar jag nonchalant, medan jag kämpar ner den alltid uppflammande lusten att vältra mig i hennes medkännande.

”Har du druckit?” fortsätter hon, inte direkt oväntat, och ljudligt fyller jag på mer vin i mitt glas.

”näe” svarar jag sen och tar med tillfredsställelse emot hennes djupa suck. Så välbalanserad och välbalanserad hon är, så kan hon ändå inte låta bli att undslippa sig en suck.

Jag dricker ljudliga djupa klunkar av vinet och hon frågar:

”Mår du bra?”

Om jag mår bra?! Ett atombombsmoln blossar upp inom mig och skapar ett tryck som bubblar upp i halsen och lämnar kroppen i ett okontrollerbart, ihåligt skratt.

”Ja, naturligtvis! Varför skulle jag inte må bra?

”Du låter så ledsen” svarar hon.

Ja, förstås! Hon som alltid vet bäst, som alltid vet mest men som ändock bara är en gäst i den verklighet jag lever i!

”Du inbillar dig bara!” säger jag snabbt och med en forcerad röst börjar jag sjunga:

”Red, red wine …… stay close to meeeeee….Don’t let me be alone … It’s tearing a part …. My blue heart ….”

Tystnad. Demonstrativ tystnad från hennes sida. Så jag fortsätter:

”Du, jag mår verkligen bra! Jag är på väg på fest!

”Som vanligt då!” säger hon med en överlägsen syrlighet i rösten som verkligen retar mig och nu vill jag bara få slut på samtalet.

”Ja, precis, som vanligt, och jag ska snart iväg så jag kan inte prata mer nu.”

”Jag ringer dig i morgon”, säger hon snabbt och låter OROAD igen. På ett egendomligt nedlåtande sätt.

”Gör som du vill” snoppar jag av henne. ”Hälsa prinsen du… hej då!”

Någonting säger mig att Råttan inte riktigt har somnat än och för att bedöva honom tar jag ytterligare ett glas av det där röda, varma, alla- skarpa- konturer-utsuddande vinet. Men telefonsamtalet har gjort mig upprörd och jag vill komma iväg så fort som möjligt, så jag återvänder till badrummet för att lägga färdigt masken.

De där blå ögonen igen. Tröttare nu, men fortfarande fulla av frågor. Hur gick det till egentligen? När den hoppfulla framtiden plötsligt blev en bortkastad dåtid?

Telefonen ringer igen. Jag överväger att ignorera det, men kan inte låta bli att svara. Jag lyfter luren och Dånet slår emot mig. Dånet Från Desperationens Centrum där de alla väntar mig.

”Kommer du inte snart??” skriker en frustrerad röst i mitt öra. ”Det är inget kul här utan dig … skynda dig innan jag döööööör av tristess!”

Den välbekanta förtvivlan i hennes röst skapar ett slags vilorum omkring mig och jag skrattar befriat:

”Jag är ju på väg! Ska bara fixa mig i ordning lite…”

”ja, ja .. men Skynda dig!!”

”Jag kommer snart, jag lovar!”

När jag lägger på, känns tystnaden omkring mig plötsligt påträngande och jag sätter på radion. Rockmusik på högsta volym medan jag återvänder till badrummet för att lägga färdigt masken. Snabbt och vant efter flera års erfarenhet, får jag mina ansiktsdrag på plats. Utan att tveka nu, möter jag de blå ögonen som från clownens ansikte i trots stirrar tillbaka på mig.

Min spegelbild. Jag. Min spegelbild.

Det vitmålade ansiktet med sin rödmålade, alltid leende mun. Den lilla clownen ska gå på fest. Som någonting annat blir hon inte insläppt. Som någonting annat törs hon inte visa sig. Sedan när? Det minns hon inte längre.

Jag. Min spegelbild. Jag.

”Du måste komma!” säger vännerna alltid. ”Det är inget roligt utan dig!”

Så jag är alltid bjuden på alla fester och jag dyker alltid upp för att roa dem med mina små tricks. Jag spottar ur mig kvickheter och alla skrattar åt allt jag säger. Vad jag än säger. Så tycks min roll vara skriven. Och ingen vet att när jag skrattar så är det bara för att mina tårar ligger frusna i hjärtat. Ingen vet att jag blev skapad av en Olycklig Gud. Att jag är frukten av hans bitterhet och raseri, dömd att för evigt bära denna börda. Ingen vet att det bor en råtta under mitt vänstra bröst. Utom Den Förälskade Vännen, som från sitt tvåsamhetsperspektiv åtminstone Anar att ensamma clowner sällan är glada. Hon är den enda jag inte har lurat och den enda vars närhet jag just därför inte tål. Jag är en clown som drömmer om närhet men som inte tål att röras. Inte tål beröring.

Jag studerar mitt vita ansikte. Under ena ögat upptäcker jag en svart tår. Vissa clowner har alltid tårar målade på kinderna. Jag är inte en sådan clown. Jag drar fram en näsduk för att torka bort den. Jag har bråttom och vill verligen komma iväg nu. Jag gnuggar och gnuggar.

Tåren går inte bort.