FRAGMENT

Det är lördagkväll och jag och Lova går vår vanliga kvällspromenad runt elljusspåret. Klockan är halv åtta på kvällen och vi möter inte en enda människa. Det gör vi nästan aldrig på helgkvällarna.

På något sätt är det som om andra hundar inte behöver kvällspromenader på helgkvällar. Eller som om deras hussar och mattar inte tycker att de behöver det. Och förutom hundägarna så brukar man bara se joggare i elljusspåret på kvällstid. Men nu är det midvinter, flera minusgrader och snö, och då brukar även joggarna bli sällsynta.

Jag låter Lova springa lös och hon njuter av att kunna röra sig i sin egen takt. Ibland är hon hundra meter framför mig, ibland är hon försvunnen på ett stickspår i skogen och ibland sackar hon efter då någon intressant doft tilldrar sig hela hennes intresse. Det känns som om hela området tillhör bara henne och mig.

Att andas vinterluft. Kall, ren vinterluft som rensar lungorna från all gammal instängd luft. All gammal instängd ångest. För varje andetag är det som om jag blir lättare och lättare, renare och renare inombords. Jag ser upp mot den stjärnklara himlen och lokaliserar Orions stjärnbild. Känner hur liten och obetydlig jag är i universum och känner lättnaden som den insikten ger. Så liten och obetydlig. Ett sandkorn i Saharas öken. En vattendroppe i världens hav. En liten ynklig atomkluster i universums oändlighet. Ja. Jag är ingenting. Mina handlingar är ingenting. Min historia är ingenting. Gode Gud, låt mig stanna i den känslan!

Mot slutet av rundan, på väg ut ur skogen, ser jag plötsligt en gestalt på några hundra meters håll. Jag ser honom för att gångstigen han går på är upplyst av ett oranget gatljus. Honom eller henne, det kan jag inte avgöra. En ensam person, rultig i formen av vinterklädseln som går mot gångtunneln under bärbyleden. På väg mot mörkret och intet på andra sidan. På väg att försvinna ur den fysiska tillvaron får jag för mig. En sådan bild av ensamhet! Den slår mig som ett hugg i mellangärdet.

Vem går ensam en lördagkväll ute i vinterkylan på väg mot ingenstans?

Finns det något mer socialt misslyckat än att gå ensam mot intet en iskall lördagkväll?

Då vi ju ska sitta inne och mysa med våra nära och kära framför ”På spåret” och äta chips eller varma mackor. Eller om vi inte har några nära och kära, vara ute i vimlet, fullt riggade med flaggan i topp och drinken ständigt mot läpparna medan ögonen irrar likt en målsökande robot mot Honom eller Henne samtidigt som vi skrattar, Skrattar med våra vänner och låtsas att vi alls inte bryr oss.

Den ensamma gestalten försvinner in i gångtunneln och jag ropar in Lova.

Hon kommer glatt rusande mot mig, den svarta pälsen nästan vit av all snö hon rullat sig i.

”Kom nu stumpan, nu går vi hem, matte fryser!”

Och det slår mig aldrig att någon annan från några hundra meters håll skulle kunna iaktta mig och känna precis samma sak.

En sådan bild av ensamhet.