”Här stannar vi.” Sade Lachlan då solen började sjunka bakom trädtopparna och Wulf såg sig omkring.
De hade kommit till en dalsänka där kanterna omgavs av unga björkar och mossan på marken var fuktig efter dagens regn.
Lachlan tog av sig ryggsäcken och drog fram ett kokkärl och fyllde det med vatten.
Wulf satte sig ned på marken och betraktade honom då han med erfarna rörelser tände en sprakande eld som han sedan placerade kokkärlet på och lät vattnet i den sjuda.

När de båda hade ätit sig mätta så rotade Lachlan fram två par plädar ifrån ryggsäcken och kastade över den ena till Wulf som förvånat tog emot den.
”Du får den.” Sade han med ett litet leende innan han gick för att skölja ur skålarna och kärlet i en liten bäck som rann förbi dalsänkan som de tillbringade natten vid.
Wulf kollade storögt ned på pläden som låg i hans knä och drog försiktigt med fingrarna över skinnet.

Efter ett tag kom Lachlan tillbaka och han skrattade till då han såg Wulfs tacksamma min.
”Sov nu, vi ska gå upp tidigt i morgon.” Sade han och satte sig vid elden.
Wulf nickade och kröp ned under den varma pläden, lade sig till rätta och såg upp på den stjärnbeströdda himlen.
”Vad är det där för stjärna?” Frågade han efter ett tag och Lachlan släppte elden med blicken och såg upp mot den klara stjärnan som Wulf pekade mot.
”Naime, morgonstjärnan, och bredvid henne är Durión.” Sade Lachlan och log.
Wulf nickade och slöt sedan ögonen och efter ett tag sov han djupt.

Efter vad som kändes som ett par minuter senare så väcktes han av att Lachlan skakade honom lite försiktigt.
”Vi måste gå nu, vi kommer till Gothac i kvällningen, så det är bäst att vi börjar röra på oss.” Viskade han medan han svepte en oroad blick kring sig.
Wulf gäspade stort och reste sömndrucket på sig, Lachlan räckte honom en brödbit och en skål med kall soppa.
”Seså, ät… jag vill ge mig av innan morgondimman lättat.” Sade han lite otåligt och spände axelremmarna till väskan och slängde upp den på ryggen.
Wulf nickade och slevade i sig resterna ifrån gårdagens soppa och tog en tugga av brödet.
När han var klar så tog Lachlan ifrån honom den tomma skålen och slängde ned den i väskan, sedan reste han på sig och såg bort mot det dimmiga fältet framför dem.
”Vi kommer nå fram till Goriaths pass innan middagen, sedan går vi åt väster, mot Gothac där ett par män väntar med hästar åt oss.” Sade han korthugget och började gå ned för krönet, tätt följd av Wulf som gäspade stort ännu en gång.

Framåt lunch hade dimman lättat men solen skymdes bakom ett par mörka moln och det kändes som om det låg åska i luften.
”Där framme har vi Goriaths pass.” Sade Lachlan muntert och pekade mot ett bergspass en bit ifrån dem. ”Vi kom visst dit snabbare än jag trodde.”
Wulf nickade och såg sig omkring på omgivningen, de hade nyss kommit ut ur en tät granskog och marken de gick på var täckt av mossa som kändes fuktigt mot hans bara fötter.
Bredvid passet växte en krokig och liten gran och när de kom närmare såg han att barken var helt avskalad, på trädets stam hade någon ristat in en nymåne, lik knäppet som var fäst vid Lachlans mantel.
Han gav mannen en nyfiken blick men Lachlan fortsatte bara på den lilla stigen och Wulf skyndade efter honom.

”Där nere har du Gothac.” Sade Lachlan och pekade mot en stad en bit ned för berget, staden var ganska liten men det verkade vara ett stort handelscentrum, för ju närmare staden de kom, desto fler köpmän mötte de.
De kom körandes på kärror fyllda med olika vävnader, örter, boskap, nästan allt möjligt.
Efter att tag stannade en av kärrorna och erbjöd dem skjuts, Lachlan bugade tacksamt och knuffade menande till Wulf som hastigt gjorde desamma innan de hoppade upp på flaket som var fyllt med flätade korgar i alla olika sorter och storlekar.

”Vila nu, det är en bit kvar.” Sade Lachlan till Wulf och satte sig så att han kunde prata med kusken.
Wulf lade sig tillrätta bland korgarna och slöt tacksamt ögonen, hans fötter ömmade efter den långa gångmarschen och skiftande vädret gjorde honom tung i huvudet.
Vagnens skumpande och de olika dofterna från vagnarna bakom och framför fick honom att dåsa till.

När han sedan vaknade, något klarare i huvudet, så passerade de just ett par beväpnade vakter och Wulf kröp instinktivt ihop och gjorde sig så liten som möjligt där han låg bland korgarna, han hade mött alldeles för många argsinta vakter för att kunna ta det lugnt i deras närvaro.

Den lilla staden myllrade av olika människor och de flesta husen var vitmålade med halmtak, Wulf betraktade de stressade människorna med en fascinerad min, han hade aldrig sett så många människor förut.
När de hade kommit till torget så tackade de köpmannen för skjutsen och trängde sig igenom folkvimlet.
”Vi kom visst mycket tidigare än vad jag hade beräknat, hästarna är inte klara förens om ett par timmar, så vi går till O mutlu kaz.” Sade Lachlan och sträckte på sig så att han såg över de vimlande folkens huvud.
”Vad betyder ’O mutlu kaz’?” Frågade Wulf nyfiket då de styrde stegen över torget och mot en liten pub i hörnet av gatan.
”Den glade gåsen.” Sade Lachlan och klev in igenom dörren.

Där inne var stämningen munter och musik nådde deras öron då de trängde sig fram mot bardisken.
”God eftermiddag.” Sade bartendern och log ett nästintill tandlöst leende där han stod och skurade ett av de runda träborden.
Lachlan nickade som svar och såg sig omkring i det folkfyllda rummet, plötsligt rynkade han oroväckande på ögonbrynen och vände sig framåt igen, med ett besvärat ansiktsuttryck.

De satte sig ned vid bardisken och beställde någonting att äta.
Lachlan var halvvägs igenom sin måltid då en man med ärrigt ansikte satte sig bredvid dem och beställde ett stop skummande öl.
”Så Lachlan har vägarna förbi.” Sade mannen vänd mot dem och de vattniga ögonen synade honom uppifrån och ned.
Lachlan nickade kort och fortsatte oberört äta, men den oroliga rynkan mellan ögonbrynen försvann inte.
”Du vet att ni aldrig kan vinna över honom, ni är som fluglortar i hans ögon.” Viskade mannen, så lågt att bara Lachlan och Wulf hörde honom och tog emot stopet som bartendern räckte honom, reste sedan på sig och gick tillbaka till bordet som han satt vid innan.

”Vem var det där?” Frågade Wulf lågt och gav den ärrade mannen en osäker blick.
”Therns Ûbeck, han var en gång furst Aomers högre arm, men då Aomer gav honom order om att han skulle mörda den dåvarande kungen så drog han sig ur, det sägs att han senare tillfångatogs av ett par av Céladirs vakter och att där han blev torterad, tills han lovade att ingenting avslöja.” Sade Lachlan kort och tog en klunk till av ölen.
Wulf kollade ännu en gång mot Therns håll men vände sig om då de vattniga ögonen vändes mot honom.

”Kom så går vi.” Sade Lachlan efter ett tag och Wulf reste sig hastigt upp, han hade fått nog av Thern och ville ut i folkmyllret igen, där de obehagliga ögonen inte kunde upptäcka honom.
Utomhus hade de gråa molnen dragit undan och solen sken ned på gatorna.
”Vi ska in här, Drew och Chuck väntar på oss vid stallet.” Sade Lachlan plötsligt och svängde av vid en smal tvärgata.

Efter ett tag kom de fram till ett skrangligt rött hus och Lachlan log och klev in igenom den svart målade dörren.
”Drew.” Utbrast han glatt och en kort och bastant man med brunt skägg och tjocka ögonbryn klappade honom broderligt på axeln, sedan var det Chucks tur att hälsa, han var lång och mager och det halmfärgade håret hängde ned i ett par gröna ivriga ögon.
Wulf kände sig liten och bortkommen där han stod vid ingången och betraktade de tre männen som hälsade glatt på varandra.

Men sedan upptäckte han en stor kastanjebrun häst och gick nyfiket fram till den, hästen frustade till och Wulf kunde inte låta bli att hoppa bakåt av förskräckelse.
”Vad är det för en liten vekling som du kommit dragandes med Lachlan? Tål han inte gamle Bill?” Mullrade Drew och skrockade.
”Det här är Wulf, min reskamrat, och han är ingen vekling.” Sade Lachlan med skärpa i rösten, men de ljusblå ögonen glimtade roat till.

Drew ryckte oberört på axlarna och gick för att hämta Bills sadel.
”Chuck, hämta den gråa.” Ropade han ifrån sadelkammaren och Chuck flinade och försvann ut igenom dörren.

Efter ett tag kom han tillbaka med ett runt litet sto som blängde surmulet på honom.
”Hon heter Gerda, en envis liten sak.” Sade han och gav Wulf tyglarna till den gråa ponnyn.
Han kollade skeptiskt på ponnyn och hon kollade ogillande tillbaka på honom.
”Seså Wulf, vi leder dem till portarna, sedan mot Céladir.” Sade Lachlan och klappade den kastanje bruna hästen på mulen.

Drew sadlade de båda hästarna och tog sedan farväl av Lachlan och Wulf innan han försvann ut igenom dörren.
”Han extra jobbar hoss smedjan, tror väll att han ska få börja jobba med de tyngre sakerna snart, men än så länge får han nöja sig med att sopa golvet.” Sade Chuck med ett skratt och klappade förstrött den gråa hästen.
Lachlan nickade och grävde fram ett par guldmynt.
”För hästarna.” Sade han och gav dem till Chuck som varsamt stoppade ned dem i en läderbörs som han bar vid bältet.
”Nu går vi Wulf.” Sade han sedan och började leda den lugne hästen framåt, och Wulf gjorde sitt bästa att följa efter så fort han kunde, men Gerda verkade inte ha så bråttom.
”Kom igen nu då din dumma häst.” Väste han irriterat och knuffade på den lite där bak.
Hästen gav honom en förtretad blick och ökade ofrivilligt på takten en aning.

”Ska vi byta häst?” Frågade Lachlan en stund senare, då Gerda hade stannat mitt på torget, och vägrade fortsätta.
Wulf nickade lättat och gick över till Bill, hästen lyfte trött på huvudet och gav honom en uttryckslös blick, han gjorde inget motstånd då Wulf började leda honom och efter ungefär en halvtimme så var de utanför portarna.

”Så, jag håller i henne och så hoppar du upp.” Sade Lachlan uppmuntrande och höll det gråa stoet stilla.
Wulf såg osäkert på honom men gick försiktigt fram till hästen och klappade henne på manken.
”Seså, jag lovar att det kommer gå bra.” Sade Lachlan och log, Wulf bet ihop och försökte hoppa upp, men gled av sadeln och landade på den hårda jorden på andra sidan hästen.
Han reste sig stelt upp och borstade av det värsta av smutsen och gjorde ännu ett försök.
Den här gången kom han upp och Lachlan släppte hästen, Gerda som kunde känna Wulfs osäkerhet där uppe på ryggen började backa och skakade på huvudet, och Wulf som förskräckt släppte tyglarna ramlade ännu en gång ned på den hårda marken.

Lachlan som redan satt upp på Bill skrattade och hoppade av, vart efter han gick fram till Gerda igen och tog ett stadigt tag om grimman.
”Seså, ett sista försök, du klarar det, låt henne inte bestämma över dig.” Sade han uppmuntrande och Wulf hoppade upp i sadeln, denna gången grep han hårt i tyglarna och Lachlan nickade nöjt och hoppade lätt upp på Bills rygg igen.
”Och nu mot Céladir.”

/JvJ