Hon tog sin handväska, den stora grå, pumpsen och den lila koftan ovanpå den gamla gröna klänningen och gick för att ställa allt till rätta. Nu skulle hon göra sig av med det dåliga samvetet .

När hon stod framför prästgårdsdörren kände hon hur det drog ihop sig i mellangärdet. Det gamla operationsärret stramade och hon visste att det speglade sig i ansiktet. Surrynkorna drog ihop sig, pannvecken rynkade fram en spetsig näsa och ögonen fick något stirrigt över sig. Tätt mellan ögonen gjorde att det var svårt att undvika det där lite snipiga draget. Men nu hade hon bestämt sig. Det var bara att. Suck. Lyfta handen till ringklockan och ta ett djupt andetag.

Då öppnades dörren. Alla anletsdrag satt kvar oordnade, surheten svämmade över och orden hon sa visade inte på någon ånger direkt. Nu kunde hon ju inte backa. Nu måste hon hålla fast vid. Men hon hade ju. Och så kom det sig att hon starrbligade rakt in i pastorns grågröna ögon och sa det hon aldrig trott att hon skulle kunna säga:

"Jo det är så att jag har pastorns guldklocka här i handväskan" Han ska få tillbaka den nu." Och så började hon rota runt i den stora grå. Först det lilla facket med dragkedja. Sedan det som hade plats för en spegel och läppstiftet. Det största facket var välfyllt med kvitton och en hårborste och papper från gudvetvar och en chokladkaka och titta där var den gamla nagelfilen hon sökt så länge. Men ingen guldklocka.

Pastorns grågröna var fortfarande fästa på hennes ansikte och hon började än en gång rota i det lilla facket med dragkedjan. Men så mindes hon. Klockan låg i den andra väskan. Ja bestämt låg den i den lilla bruna. Som var kvar hemma under köksbordet.

"Men snälla lilla Isa" hörde hon pastorn säga, och så fortsatte han " min gamla klocka har varit borta i många många år, jag måste ha tappat den i sjön någon gång, ja jag tror det var nittonhundraåttiosex i september. En ovanligt varm september det året. Gå nu hem till sig, Isa lilla, så ordnar sig det här." Och så tog han tag i henne helt varligt och vände henne helt om och började gå med henne nedför trapporna. Samma väg hon kommit med sådan vånda.

"Så pastorn vill inte ha tillbaka guldklockan då?" sa hon och tankarna gick snabbare än ett sillstim genom huvudet. Nu kunde hon kanske. Nej så gör. Man inte. Men så gjorde hon det ändå.

Hon vände ansiktet mot honom och lyfte händerna, la dem kring hans huvud och drog det mot sitt eget och kysste honom kraftfullt på munnen innan han hann förstå vad som egentligen hände. När hon släppte honom sa hon ett enkelt "tack" och trippade hemåt på lättade fötter.

Till sina barnbarn sa hon, när de frågade, att hon fått den gamla klockan av en eldig älskare som tack för att hon gjort honom lycklig.

Och på sätt och vis var det nog sant.