DÅ:


Sorlet steg högre och högre. Det hade börjat som ett ensamt rop men nu dånade hela salen av skrikande röster.
För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!

Det ska vara den bästa dagen i mitt liv. Säger de i alla fall. Men jag har aldrig känt mig så tom,Jag har ett stort värkande hål i bröstet. Omgiven av sjungande dansande leenden har jag aldrig känt mig falskare än när jag dansar med och ler, ett leende så tomt att jag inte förstår att ingen ser. Så ropas vi ut. Det är äntligen våran tur fast för mig är det som att rusa ur en skyttegrav, glädjen över att få röra sig går snart över i skräck över det som väntar, min släkt som aldrig har känts mer påträngande och påtvingad än idag.
Den bästa dagen i mitt liv undrar jag....


Jag ser ut över klassen..de skrattar och är så lyckliga. Flera utav dem vet redan vad de ska göra. Var de ska läsa,vad de ska läsa,hur de ska gifta sig. Och då just då bara i några sekunder så hatar jag dem, jag som har så lätt för mig i skolan! Som hela gymnasiet inte behövt plugga mer än tjugo minuter på varje prov har tills slut slutat plugga alls. Man kan bara stapla bördor på sig själv till en viss gräns.. Det är det som har hänt. Jag har gått sönder. Jag kan inte beskriva det på något bättre sätt.
Jag sover knappt längre. var tredje natt sjunker jag in i en komaliknande sömn som bara föder dåligt samvetet och får mig att vilja fly längre, men hur springer man ifrån sig själv?.

För jag är så tom. Tror jag är den smartaste eleven som misslyckats mest, Utan att veta varför. Jag tror inte ens jag kommer ihåg vad vissa utav mina lärare i gymnasiet heter. Ämnena känns tomma och innehållslösa eftersom det enda vi gör är att repetera ett mantra som mässas framifrån klassen. Jag vill ställa mig upp och skrika ibland. Är det verkligen bara jag känner att det är innehållslöst! Jag skriver de saker de vill att jag ska skriva på proven, nyckelorden och hänvisningarna till exempel i boken. ?lära,förstå och använda. MVG:ets gyllene ord. Tyvärr måste man också prestera en viss mängd av uppgifter och jag är knappt kapabel till det längre. Men hela tiden har jag den där tanken att jag rycker upp mig snart, det kommer att orda sig. Och medan jag knuffar berget av uppgifter framför mig så märker jag inte att backen börjar bli brantare. Det börjar bli svårare att knuffa allt framför sig. Och snart kommer det hela att vända och välta över mig.

Där hemma undras det så klart. Vad gör jag ute hela nätterna? Varför är jag så tyst? Men jag använder den stora tystnaden för att klara mig undan alla de tusen frågorna, jag har byggt mina murar så stora och höga att tystnaden breder ut sig där hemma som en gigantiskt solnedgång. Det finns inget som är så tomt och innehållslöst som kallprat vid köksbordet med en person som man känt hela livet. Det krystade försöken till kontakt blir tills slut bara jobbigt. De förvandlas till påminnelser om hur långt man har sjunkigt och gör bara att man grubblar ännu mer. För den stora frågan är:
Vad är det som år så fel, jag har ingenting att vara olycklig över. Jag ser bra ut, har lätt för mig. Är inte handikappad och har inga familjeproblem hemma. Gott om kompisar och känner jag mig ensam kan jag alltid hitta någon att dela tystnaden med, men?
det är känslan som är det som är fel. Som jag står utanför och betraktar alla andra utifrån. Jag kan förstå vad folk tycker och tänker hela tiden, jag kan hjälpa dem med deras problem men jag har inga svar till mig själv.
Alla försök av andra som faktiskt ser igenom ibland och som försöker hjälpa till slås alltid undan antingen med tystnaden eller med ursäkter, tror inte det finns någon som kan ljuga lika lätt och obehindrat som jag. Jag spinner mina nät hela tiden utan att inse att spindeln alltid är ensam i mitten av nätet.

Krampaktigt håller jag om min mössa som om det vore min livlina medan dörrarna öppnas och de ropar ut våran klass.
Och så med ett vanvettigt \"för vi har tagit studenten\" rusar jag ut. Och precis när jag kommer ut genom dörrarna och möts utav en skrikande folkmassa så är min enda tysta tanke att den där förlupna kulan vore skön nu, en utväg ut ur det hela.

Jag står ensam i mitt rum, Kinderna värker utav allt leende och därutanför hör jag fortfarande mina släktingars sorl, Jag står naken framför spegeln och tittar mig själv i ansiktet, frågar mig vad de ser som jag inte ser. De säger ju att ögonen är själens spegel men mina ögon ser ut som jag känner mig... Tomma
Jag fyller handfatet med kallt vatten och doppar ansiktet och så när jag känner mig omsluten utav det kalla vattnet känner jag mig trygg, i dess kalla omfamning låter jag ett skrik undslippa mig. Ett frustrationens skrik utav sorg och vrede. Men det dämpas utav vattnet. Ikväll går jag ut för att bli full och glömma, om så bara för några timmar så är den glömskan det närmaste riktigt lycka jag kommer.