Vandrar mellan stenar,
anlupna av ålder.
Gråmelerade av lava och mossa.
Stenar som inte längre avslöjar
vem som vilar där nere i djupet.
En gång vandrade de också
ovan jord, som vi.
Här levde de en gång sina liv.
Vem var dom?
Ingen vet. Ingen minns.
Men de var människor
som du och jag.
Blodet rann en gång
varmt också i deras ådrår.
Tänker att även de fick sin beskärda
del av livets hårdhet
och av dess värma.
Alla gick de samma öde tillmötes.
Här har en gång
avskedets tårar runnit.
Här vilar barn som aldrig fick
fullfölja livet som det var tänkt.
Så många människoöden
sedan länge glömda.
Snart nog följer också jag.

Svindlande tacksam över att leva
ännu en tid, vandrar jag vidare...
Gräset frasar under mina fötter.