Mitt svek var som flugorna

som ett surrande mot ljuset

Alltid måste mörkret vara min dag

för att flugorna

Skammen ändå

som syrsorna gnidande

lustfyllda för att tömma min natt

alltid syrsorna

Men gråten

alla dagar av längtan

torra av dammet från de vägar

skulden gick

Äntligen i fullmånen

tystnar syrsorna vid midnatt

utan vind seglar jag

mitt svek

I gryningen lämnar horisonten mitt hjärta