jag vill leva med dig, men jag kan inte leva med dig.
du gör mig lycklig samtidigt som du stryper mig
fina formuleringar, eller hur?
jag drar några halsbloss trots att du blir sur.
och jag ber till högre makter, att få tiden att bara gå
för jag lider av tillfällig hjärnbrist, och det slutar knappast bra då
du gör mig ensam.
underbart ordval, inte sant?
jag får allt att falla sönder, men det är mindre dramatiskt.
jag vill gå till en ljusare plats nu, så stanna eller gå
för här väntar bara helvetesgap