Det är jävligt mörkt här inne. Inte för att det är någon skillnad från andra dagar. Jag vill inte se någon skillnad mellan natt och dag. Det blir bara svårare då. Det är synd och skam att alltid ha persiennen nerdragen och massa tygremsor hängande för att täcka ljusets alla försök till intrång. Det är liksom för vackert med fönster. Bakom gardinerna är fönsterventilerna öppna och vinden blåser under min säng. Jag är inte ledsen. Det finns inget namn för det här men det är bättre än förut. Jag önskar att jag fick ha ett ljus brinnande så att konturerna i alla fall blev synliga, men sådant är inte tillåtet här.

Larmet tjuter stup i kvarten. Strömavbrott har en tendens att spela spratt med elektroniska prylar. Jag ligger i sängen, inte under täcket utan på täcket för att frysa. Det blir enklare då. Det är inte ofta jag sätter mig ner och tänker. Det finns regler, tydliga ramar att följa. Det är inte bra för tankarna att tänkas, dom glider iväg så. Jag var ute idag, jag och personal. Gick på gågatan och det var jävligt halt. Självklart var det jag som halka och folk skratta och log. Tidningen var där och tog kort på mig och alla andra ramlande fenomen och bilarna som gled av vägen, in i trottoarkanten. Kullerstenarna var värst. Bussarna stod på rad i ren protest mot Moder Jord och Broder Vind, Farbror Is.

Jag tror jag har fått blåmärke, ett beständigt avtryck av kullerstenarna i mitt vänstra lår. Det var kul att vara ute. Det var inte kul att vara ute. Det var faktiskt väldigt trevligt att vara ute. Det är bara det att de gör så jäkla ont att räkna andra människors andetag, se deras blickar, deras gång. Vad är en människa utan sin frihet? Jag vill leva någonstans, jag vill ut. Det är ett väldigt stort framsteg. Jag vill bort ifrån hela det här sjuka helvetet. Jag vill kunna gå förbi en gränd utan att hamla där. Jag vill döpa alla skymningsbarn och kratta dödas löv. Jag vill vara fri. Det hade varit underbart att kunna tända ljuset, röka cigaretten och gå ut när man vill. Säga hej till gamla vänner och visa att jag har lärt mig stå på två ben, inte bara krypa runt. Det hade också varit rätt skönt att gå raka vägen och lägga sig i den där smutsiga gränden och slippa alla omvägar som ändå leder dit till slut. Jag vill konvertera och bli nunna. Gå i kloster och låta hela jävla skiten ramla isär, utan mig. Jag vill åka till Brasilien, jobba med gatubarn och kanske gå och lägga mig i den där gränden nu.

Dagar, speciellt kvällar och nätter då jag vet att allt är en lögn. Då jag redan ligger i gränden och allt är en dröm och jag ligger i gränden och finns inte, fanns inte, jag finns inte här. Det är svårt att gå från ingenting till att ha en del. Och ändå inte ha de där jag hatat, längtat efter och förkastat. Jag är skymningsdottern, jag är trasdockorna under sängen. Jag är kaos, en diffus jävla oreda. Lockar, röda läppar och sotiga ögon. Jag kan le mig ur det mesta, men inte ur det här. Jag kan hoppa över dom flesta måltiderna bara för att, och låtsas att det känns lite mindre då. Det var länge sen vi sågs sist, jag vet inte om du minns mig, om du ens känner mig, om du ens vet vem jag var. Vem jag är. Är jag alls, var jag någonting? Jag minns våra dagar, vi snurrade och målade allt med solsken och sirap är tjockare än blod. Det minns jag. Jag minns något soligt och sött, fast vi vet båda att de bara var ett fanskap till. Jag vet inte om vi någonsin existerat, om vi kommer att kunna existera eller om allt bara varit ett försök att hålla våra ansikten över vattenytan. Att allt varit en lögn, en jävla godnattsaga för spruckna trumhinnor. Jag älskar dig, men jag vet inte hur man älskar. Jag saknar dig men jag vet inte hur man hanterar det. Men jag saknar dig, jag saknar sagan och Sagoboken vi levde i. Och jag hoppas vi möts igen.