Små nallebjörnar i olika färger håller varandra i ett krampaktigt grepp i tassarna. Ögonen är svarta med en vit fläck, som ska symbolisera ljusets reflektion, ett försök att göra någonting dött levande. Deras leenden sträcker sig över nosen och inbjuder ett lugn och en oskyldighet. En oskyldighet som bara överstigs av den lilla flicka, vars nattlinne björnarna så prydligt fått sin verklighet insydd i.
De mörka lockarna från flickans huvud faller i oförutsägbara spiraler nedför ryggen, och de tunna hårstråna sträcker sig statiskt åt alla håll. Hon ser precis ut som den lilla 8-åriga flicka hon är, bara med ett undantag, rädslan. Inga andra av flickorna i hennes klass är vaken mitt i natten, ingen av deras nattlinnen är våta av tårarna som konstant faller varje kväll, ingen av dem vet heller vad ångest är för något.
I dagsljuset på skolgården bland hopprepen ser ingen att denna lilla flickas livslust är bortplockad. Varken kamraterna eller lärarna anar vad som sker så fort hon lämnar klassrummet för dagen. Hon har fått lära sig att världen är en ond plats, där hemmet är djävulens centrum. Hon har också fått lära sig att på jorden är man ensam.

Det är en liten Maria som sitter med sina smala ben uppdragna under nattlinnet, på golvet i sitt hem. De små barnfötterna sticker fram och korsar varandra på ett tröstande sätt. Hon vilar hakan mot knäskålarna och omsluter sin harmlösa kropp med armarna. Med sina bruna olyckliga ögon sitter hon och tittar på sin stora tyghund, medan hon lyssnar på hur sin pappas hårda nävar träffar sin mamma gång på gång.
Mamman skriker okontrollerbart av smärtan, och skyddar sitt ansikte så gott det går med de redan så blåslagna armarna. Pappans ögon är fyllda med ett raseri över något dolt djupt inne i honom. Vad det är hos mamman som utlöser det, vet ingen. Men det är hon som får ta smällarna, de fysiska. Medan de psykiska slår sig in i Maria.
Hon har aldrig hört ordet självmord förut, ändå kryper innebörden av det runt i hennes lilla kropp. En känsla som inte är ord eller tankar, utan som bara finns i varje del i flickan.

Vareviga kvällar får hon höra sin pappas nedlåtande kommentarer riktas till sin mamma. En örfil så fort hon gör eller säger något som inte faller honom i smaken. Som tur är har han aldrig rört Maria, det vågar han inte, han vet att blåmärken får lärare att börja lägga sig i.
Vad som utlöst hans raseri denna natt vet inte Maria, hon vaknade av sin mammas gråtfyllda hulkningar av smärta. Det var två timmar sen. På golvet i hallen ligger en glasflaska, det är det där dåliga vattnet som får pappa att bli så våldsam.
Nu skriker han ord som Maria aldrig kommer att glömma, så hemska ord att de kommer att förfölja henne resten av livet. Hon börjar andas snabbare av rädsla, vänder sig och kramar sin tyghund som det vore ett litet barn. Där sitter hon länge, vaggandes med hunden på knä sjunger hon vaggsånger hennes mamma sjöng för henne som liten, eller ännu mindre rättare sagt.

En späd liten melodi från en ännu spädare flickröst går att höra om man lyssnar riktigt noga, i ett av radhusen hos familjen som alla tror är just som dem. Den späda melodin som inte lyckas överösta verkligheten, utan bara skänka lite lugnande tröst till den lilla flicka som frambringar tonerna.
Ingen i hela världen kommer för att hjälpa flickan, hon som kallas för Maria. Så liten men redan så olycklig, sitter hon och vet att i den här världen måste man klara sig själv.

Maria har slutat sjunga, skriken från vardagsrummet har upphört nu. Hon hör fotsteg närma sig, och känner hur hjärtat pickar så hårt inuti bröstet att hon knappt vågar andas. Men fotstegen kommer inte närmre, de går förbi. Ytterdörren smäller igen så hårt att väggarna darrar lite lätt.
Ska hon våga sig fram, och se om det är någon kvar. Tårar fyllda med en sån rädsla som ingen 8-årig flicka bör få känna, droppar och väter nallebjörnarna på nattlinnet.

I vardagsrummet ligger mamman nästan medvetslös. Ansiktet är så sönderslaget och uppsvällt att det lilla hon lyckas se av världen är alldeles suddig, och färgad röd av blod. Båda armarna är brutna och hon är totalt hjälplös, lika hjälplös som sin dotter.
Pulsen går upp när hon ser något röra sig i dörröppningen, hon som trodde det var över nu. Men det var inte han, det var Maria som vågat sig ut. Mamman lyckas inte få fram ett ord, eftersom käken är bruten, men innanför det uppsvällda ansiktet gråter hon. Hon gråter eftersom hon vet att synen som nu möter hennes 8-åriga dotter kommer att sätta spår i henne som aldrig någonsin kommer att försvinna.

”Mamma, mamma säg något. Snälla mamma, jag vill att du ska kliva upp. Vad ska jag ta mig till mamma? Mamma, det gör så ont att andas.”