Jag trodde att allt var emot mig träden mamma vattnet i slussen glassen.
Den minigolfspelande uppnosiga pojken och hans mustachprydda pappa.
Det var slutspel för sommaren sista timmar av solglitter.
Det var permission från en natt av gisslan.

Vardag som aldrig kunde vara vanlig och jag som något udda.
Alltid borttappad.

Korridorer väntade i ovädrade rum.
Fönsterglas som hindrade från utsikt att känna luften.
Oandad lukt.
Inga fjärilsvingar spröda det var dags för sängliggande.

Kväll och oanade kliv i förbrukande liv snälla släpp in mig igen.
Världen jag saknade dig att ha dig i min närhet.

Jag trodde att galenskapen skulle förgöra mig aldrig få komma tillbaka.
För alltid utanför och misstänksamt inte få finnas.
Den tokiga i sängen brevid vaken.
Färgerna i hennes ansikte skiftande.

Hon skulle beskriva sitt självmord och skratta och tänka ut en ny metod.
Svälja rakblad och hålla en tändsticka vid brandvarnaren för att fly.
Och jag skulle bara vara kvar för jag var en lam.
Bonaden på väggen brann redan det var en broderad sol.

Jag trodde att ingen var med mig.
Att enorm ensamhet var framtiden att ingen skulle förstå.
Psykoterapi i olika former sitta stilla i ro och prata kaos vem skulle det hjälpa.
Jag kunde inte.
Jag kunde inte vara en som fanns inte mer än i en chimär.

Vi virkade lappar av ångest att lägga i lådan som ett bevis på att ännu en dag hade gått.
Blommor som vissnade i hettan.
Min patcholitvål doftade från en vän.

Jag trodde att alla var emot mig mamma det var det värsta du sa alla mot dig jo du sa så.
Som ett skämt men för mig var det mer än allvarligt allvar.
Glassen smälte och den var min som jag hatade och du åt den och spydde.
Och sommaren färgades på min hud innan jag tamt skulle återvända till blekskadade väggar inlåst.