Ibland, funkar inte hjärnan som den ska. Den lever sin egen värld.
Man gör saker som man inte borde, tänker tankar som inte borde finnas.
Lever ett liv som man inte vill leva.
Man kan aldrig lita på en människa, inte ens sig själv.

Tankarna vandrar just nu, kan inte gripa någon, inte någon alls.
Bilder, fragment, små minen.
En tid som paserat, men jag har redan glömt, fast det var alldeles nyss.
Så nyss att jag borde minnas, gripa en bild, men allt flyr iväg.
Flyr in i en fjärran del, en suddig bit, inget att greppa.

Jag ångrar mig inte, eller jag ångrar mig hur mycket som helst.
Men inte som jag borde ångra, utan på ett helt annat sätt.
Ett sätt som inte många kan begripa, men jag ångrar mig inte på erat sätt.
Jag ångrar mig på mitt sätt, och det skär i mig.

Sylvassa rakblad som skär genom ett redan sargat hjärta.
Skär upp ärr som för länge sedan borde ha försvunnit. Som inte borde kännas.
Men ett rakblad hittar fram, karvar, gör om, förstör, förintar.
Det gör ont, och det trängs i mina ögon, men jag vägrar.

Jag vägrar att erkänna mig besegrad än en gång, vägrar.
Jag tänker inte låta mina ögon svämma över för det här, inte nu.
Ångern som river i mig som en taggtråd i en knuten näve.
Om jag knyter min näve, finns där något att slå?

Jag försöker tänka, för jag vill minnas, jag vill inte ha glömt.
Men mest av allt vill jag inte ångra, jag vill le, vara glad. Minnas.
Jag ångrar, att det aldrig blir igen, det är min ånger. Inte eran ånger.
Och jag ångrar på mitt sätt, som jag alltid gjort, för jag ångrar, mycket.

Ord, bilder, känslor, allt flimmrar förbi, som ett stroboskop på krogen.
Jag ser, jag hör, jag känner, men så kort tid att jag inte kan gripa och tänka.
Jag vill inte gråta, inte nu, inte igen.
Men varför kämpa emot, det kommer iallafall, som en flod, en varm, salt.

Fan också...