Det känns så meningslöst...

Det enda jag vill skriva om,
det enda som inte känns som ännu en lögn...

Splittrad tanke, tudelad...
Jag hatar min okunskap,
social kompetens lika med noll.

Hur kunde jag någonsin ha trott att,
du vet... livet man lever...
att ljuset skulle kännas behagligt,
att hoppet skulle infinna sig och
att man fick känna det där man drömde om som barn.

Jag ville bara ha någon att älska...
... någon som älskar mig
någon som... någon som kan hålla i mig
när kylan sprider sig...

Ju äldre man blir desto klarare blir bilden...
Man är inte kapabel att fungera så normalt.

Och kärlek, ömhet och... ja, du vet... sex...

Det är så lätt att känna sig oälskad, orörd...
internt förstörd... kollapsad... hjärta till hjärna till själ...

Någonstans insåg man att drömmarna man hade,
tankarna man trodde självklart skulle uppfyllas...
det känns mer och mer avlägset varje dag.

Långsamt ersätts varje liten bokstav, varje litet ord,
alla förhatliga punkter och frågetecken, hjärtat själv och
det flyktiga jaget...
med total, självförstörande och självuppfyllande apati...

Jag borde lägga av... har ingenting kvar att skriva om...
hatar varje ord jag får ner... varje satans bokstav...

/