Ännu en Tisdag har brutalt äntrat verkligheten
ibland känns tid mer som ett våldsamt angrepp
någonting som attackerar utan tvivel
eller tanke.

Så nu sitter man här igen
precis som man gjorde igår
och den orimliga hög med dagar
som passerat till det nu man skapat,
borde jag vara sorgsen
eller känna någonting
för att jag tagit mig hit?

Jag önskar jag kunde vara färdig snart,
när livet blir mer väntan än upplevelse
känns målet bara längre och längre bort
och då spelar det ingen roll om vägen själv
är målet eller det absolut självklara
som man inte får tala om
för då är man en ****längtare
och bara störd...
... vilket jag redan visste.

/