Du skrattade aldrig igår, minns du det?
Jag minns det, jag såg det och jag visste inte vad jag skulle säga. Om jag skulle be dig att le. Dom säger ju att om man sitter och ler blir det bättre så småningom. Vaddå? Ska vi sitta och le som idioter?
Ja jag tror att vi ska det, tillslut kommer leendet komma automatiskt.
Är du beredd att se om det fungerar? Jag tror att jag är det.

Postade du brevet du aldrig skrev?
Det var ju meningen att jag skulle ha det och läsa det varje gång jag kände mig ledsen, eller hur? Men jag tror inte att du någonsin ens satte dig ner med pennan i handen för att skriva. Orden kanske försvann för länge sen? Eller bara orken att ens försöka?
Det var aldrig meningen att det skulle gå ut över dig, det var aldrig meningen att du skulle se och behöva lyssna på allt mitt pladder om en verklighet som inte en finns.

Minns du alla tårar du grät varje natt?
Du grät dom för min skull, för att du var så rädd. Men tårar hjälper inte längre, det hjälper inte med ditt prat om lycka som jag inte kan se.
Du ska aldrig mer behöva gråta för mig, aldrig någonsin. Det lovar jag, det är det enda jag kan lova, men jag lovar det av hela mitt hjärta.
Och jag önskar att du kan lov samma sak.

Minns du alla flätor du flätade i mitt hår?
En för varje minut du satt bredvid mig när ångesten vägrade försvinna.
Jag minns allt du sa, att du lovade att alltid vara min vän och inte försvinna. Och följde med mig till landet där demonerna styr och jag är så svag att jag knappt orkar stå. Bort från såpbubbleland.
Jag önskar att jag aldrig hade fått dom där ärren pågrund av dig

Förlåt för alla tårar Caroline