JAg orkar inte höra skriken från korridoren, den uppretade personalen och flickan som håller på att löpa amok i korridoren.
Jag vill bara sätta händerna för mina öron och skrika högt och gömma mig under mitt täcke så att ingen, ingen någonsin ska få se mig igen.

jag känner hur jag blir uppäten av ångest och oro, alla ljud blir till oljud i mitt huvud och jag vet inte åt vilket håll jag ens ska vända mig.

Jag vet inte om jag ens befinner mig i min egen kropp eller om jag är borta, bortdomnad och borta utan att ens finnas till.

Jag kanske bara är ett väsen, en fantasi, något som ingen kan se eller höra. Jag kanske inte ens existerar, det kan ju faktiskt vara så. Just nu känns det som att jag inte finns till, det känns som att jag inte ens andas och jag vt inte vem jag ska vända mig till.

Men hur ska jag kunna vända mig till någon om jag inte existerar? OM jag bara är någons fantasi?
Jag orkar inte tänka längre, jag orkar inte försöka förstå mitt öde, det tär på mig mer än ni någonsin kan ana.

Jag klarar inte av att berätta, förklara eller ens prata, jag vet inte vad som är fel, jag vet inte varför jag bara vill gråta och svälja rakblad.

Jag hatar den fruktansvärda förnedringen i att behöva klä av sig när en annan människa står och ser på och jag måste visa alla mina ärr jag har på kroppen. Framförallt det på magen som är flera centimeter brett och röt och fult och äckligt.

Fan jag vill bara gråta nu, men jag har ingen anledning att gråta, jag är bara ledsen, men jag orkar liksom inte nu.
Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet inte om jag ens ska be om hjälp, hur skulle de kunna hjälpa mig när jag inte ens vet varför jag är ledsen, varför jag skäms så mycket över mig själv att det känns som att jag inte ens existerar.