Att du bra andas nu är ett under, ett under som inte går att beskriva. Hela kroppen skakar, hela du skakar av ångest, av det som håller på att döda dig just nu.
Att inte orka, bara inte orka med någonting utan bara sitta dr ihopsjunken på toalettgolvet och stirra ner på sina darrande händer, de som ahr utfört det ommöjliga, det stora vidunderliga som aldrig borde ha fått ske.

Känna metall smaken i munnen och känna hur man bara vill spy, snabbt upp på fötter och sen spyr man, rakt ner i handfatet, det kommer mängder med vatten och det kommer blod.

Det skaver i halsen, det liksom skaver som en nyköpt sko som gräver sig in i sin ägares hälar bara för att jävlas hela tiden.

att spy och återigen spy medan man känner hur rakbladet skaver i halsen. Darrande ben som vägrar stå still precis som om kroppen håller på att ge upp den lilla styrka som en gång fanns.

Med mascaratårar rinnande nedför kinderna och darriga ben, dråsar hon ner på locket till toaletten. Panikslaget för in fingrarna i munnen och försöker få upp det vassa skavande som sitter fast men det är lönlöst istället spyr hon ytterligare en gång och golvet fylls med blod och vatten.

Paniken som bara växer sig starkare och starkare.
"Vad sa jag göra?! Vad har jag gjort?"
och det bankar på dörren någon vill in och hon vet inte hur hon ska förklara, allt blod och alla tårar och den skavande känslan i halsen.
Rakbladstårar som bränner sig fast i huden och ger soleksem av bara tanken. Och vetskapen om att spelet är förlorat och att det man hon har gjort är så farligt och så dödande att hon knappt vet hur hon ska orka resa sig upp igen.

"Öppna dörren, går allt bra?"
"Ja..." Kraxa hon fram och känner hur rakbladet sakta men säkert åker ner djupare och djupare i halsen och ner till magen.
"ja...det är...det är ok..." Mumlar hon meddans röster och springande steg utanför dörren hörs och låset vrids om och hon klarar inte mer utan sjunker bara ner längds med väggen mot golvet.