Jag sitter här med mitt vatten och magen ful av godis, jag kan inte annat än äcklas av mig själv, äcklas av allt jag har stoppat i mig och sen se min spegelbild och verkligen se sanningen. Det är en ren och skär lögn att skylla på medicinerna. Att säga att det är deras fel att jag har gått upp så mycket i vikt. Nej det är jag själv och alla överhoppade måltider som har blivit ersatta med godis.
Jag är nära till gråten nu, jag vet inte varför och jag känner mig så fruktansvärt patetisk och barnslig.
Vad har jag att gråta för? Inget, inget alls!

Flickan hade på något sätt lyckats ringa sin enda riktiga vän som hon hade i Stockholm, hon som hade ätit glass med henne och wittra så oändligt många gånger. Och hon kom, hon kom som ett skott och precis när flickan var påväg att ge upp och gå in eller ja snarare vackla in på toaletten kom hon. Som en räddande ängel och tvingade tillbaka flickan till britsen och satt sedan och pratade lugnande med henne hela kvällen och natten som de var tvugna att vänta.
Flickan hade ringt till sin pappa och ljugit och sagt att hon var på filmkväll hos sin kompis, fast de i själva verket satt på akuten och väntande på flickans dom.

Fan!
Jag känner mig så jävla misslyckad och ensam. Det finns liksom ingen som bryr sig, eller jo min familj, men alla vänner? Vart är de? Vart har de tagit vägen? De har bara lämnat mig här ensam bland alla demoner och hotelser. De vågar inte längre, de vågar inte lita på mig och mina ord.
Jag har ju en DIAGNOS nu så nu finns inte gamla jag kvar. De ser bara det misslyckade missfostret som ligger framför deras fötter och bönar och ber om hjälp och uppmärksamhet.
Men jag förstår dem, det kan inte vara kul att att ha en vän som mig, en sån där som skadar sig, ligger på psyket och inte är som alla andra.

NU kommer skriket igen, jag hatar, hatar, hatar det här! Jag vill bara dö nu, jag vill bara få bryta ihop och gråta, men det finns verkligen ingen anledning till varför jag skulle göra det. Egentligen borde ja be dem ta undan mitt nattduksbord för det är nära nu så jävla nära. Pennan är så frestande och jag har bara huvudet fullt av dumheter och inget annat.

Klockan tre på natten blev det bestämt, flickan skulle ligga kvar på akutavdelningen och träffa en läkare dagen efter som skulle göra e n bedömning. Nästan halv förlamad följde hon efter skötarna in i hissen som skulle ta henne till avdelningen. Där blev hon tvungen att klä av sig och duscha även fats bönade och bad om att bara få lägga sig och sova. De tryckte även i henne en mängd lugnande mediciner så att det skulle bli lugnare för henne.