NUET

I min lägenhet finns ingenting som avslöjar min identitet. Det är som om det bodde en människa utan personlighet här. Det bor en människa utan personlighet här. Här finns inga inramade foton på släktingar, inga gamla fotoalbum med bilder från förr, inga sparade brev, inga med minnen förknippade LP eller CD- skivor, inga privata videofilmer, inga videofilmer överhuvudtaget. Inga dagböcker, inga sparade receptsamlingar, ingen telefonbok med nummer till gamla vänner, inga tavlor på väggarna som skulle kunna avslöja något slags personlig smak. Om en främmande människa kom in här, skulle han inte kunna säga någonting om den som bor här. Bara att hon har en hund. Hon förresten.... Han skulle nog inte ens kunna avgöra kön på den som bor här. Här finns inga smycken, inga kvinnliga kläder, inget smink, inga prydnadssaker, inga blomkrukor i fönstren, inga böcker. Här finns inga mattor på golven, men en nästan konstant nerdragen svart rullgardin i sovrummet och gröna fördragna gardiner i vardagsrummet. I köket finns inga gardiner alls, men det får vara så, för Lova tycker om att sitta och titta ut där. Själv tittar jag aldrig ut. Det finns ingenting att se därute, förutom en asfalterad gångväg, andra husväggar och en parkeringsplats. Och människor som är på väg någonstans. Lova tycker det är spännande att titta på de där människorna.
Själv bryr jag mig inte om vart människor är på väg eller varför de går förbi mitt köksfönster.

I köket finns ett köksbord med perstorpsplatta som härrör från någon gammal studentlägenhet. med två tillhörande pinnstolar. På golvet står en mat- och en vattenskål i rostfritt stål. Vid ena väggen står en påse hundmat.

I vardagsrummet finns en tresitssoffa och ett soffbord i trä. Ett sidobord med en lampa på som sällan lyser. Jag är aldrig i vardagsrummet. Det finns ingen taklampa, ingen stereo, ingen tv.

I sovrummet finns en säng mitt i rummet, en hundkorg, ett nattduksbord med en radio och en lampa på samt ett datorbord i ena hörnet. Datorn är gammal men fungerar. Den är nästan alltid på och uppkopplad. Vid datorbordet lever personen som bor här sina olika virtuella liv som alla känns verkligare än det riktiga. I det blåaktiga skenet från datorskärmen skapar hon sig nya, vackrare, framgångsrikare, ibland också sorgsna och tragiska alternativa identiteter som får leva livet istället för henne. Liv som känns både verkligare och meningsfullare. Liv som bara har en sak gemensamt: Att de inte har med sanningen att göra.

Ibland i mina drömmar ser jag mig själv utifrån. Hur jag sitter där i mörkret, i det blåa skenet och mörkret omkring mig känns så hotfullt. Jag letar efter någon att få tröst av, att få liv av, att få mening av. Och jag är alltid så nära, men jag når aldrig dit. Och mörkret blir allt hotfullare och jag vill ringa till mamma och säga till henne att jag är rädd och kan hon inte komma hem snart?

Men jag vet att hon kommer att hånskratta åt mig, att hon är på fest och minglar och inte vill bli störd, att hon aldrig, aldrig kan höra det jag faktiskt säger och att hon tycker att det är bäst så.

Och alltmer desperat letar jag vidare efter trösten på datorskämen, någon som kan trösta mig, tycka om mig, rädda mig, älska mig. Men jag hittar aldrig fram. Datorn hänger sig, msn slutar fungera, vännerna i chattrummet ser mig inte eller ignorerar mig. Och tomheten i mörkret runtomkring mig är också inuti mig nu och jag pressas samman utifrån och dras samman inifrån av det vaccum som bildats och ångesten är så stark att jag måste vakna, måste vakna snabbt och jag tvingar mig att öppna ögonen, röra på armarna, benen, vakna vakna, innan den gör mig galen.....

Efter sådana drömmar brukar jag undvika datorn ett tag.