Alla mina sommarklänningar är framme och jag ser ut precis som i dikten, sommarfin med vinden i mitt hår. Fräknarna har tittat ut och solar sig på mina kinder, min annars så bleka hy blir brunare för var dag.. Jag borde sjunga ikapp med fåglarna av lycka för att sommaren är här.. För att gräset känns så mjukt under mina bara smutsiga fötter, för att vattnet är så blått och lockande, för att barnens skratt hörs lång väg.. Kanske för att jag är jag och för att jag lever.. Leken o glädjens tid är här, allt blir så uppenbart, så självklart och det finns ingen plats för förnekelse.. Jag ser mkt mer än vad jag vill se och jag funderar mer än jag borde.. Jag klappar lillan över kinden, jag kramar henne hårt, hon har skrubbsår på knäna och en glass i sin lilla hand.. Jag önskar att jag va hon, jag va hon, en gång, för länge sedan och gudarna ska veta att jag längtar tbx.. Jag tänkte inte på att ta vara på livet då för livet tog vara på mig.. Lilla flickan med sitt lockiga hår, sina blåa ögon och en envishet som heter duga.. Hon tar min hand, vi går ihop på bryggorna, jag hoppas att vi är på väg mot lyckan för jag längtar som aldrig förr..