Det finns ingen plats i mig för svar
... bara frågor och meningslösheter i drivor

Jag har minnen kvar från tiden förut
då det fanns mer än vardag och grått
Jag minns färgerna svart, rött och lila
och känslorna som fastnade däri...
... kärlek, lust och mening.

Som om jag skalat bort det onda
från det goda och gått lite för djupt...
Det är svårt att vara rädd,
omöjligt att vara orädd...
Kan inte hata och vet ingen kärlek.

Jag har ett oändligt lugn
och en oerhörd brist på tanke.

Ibland ses solen och allt det gröna som så gott,
så varmt och så hoppfullt...
Ibland, bara ibland...
Annars vill man bara blunda och sitta av tiden
som i ett fängelse... som om jag hade ett tidsbestämt straff.

Det går så fort neråt... allt sugs in och forsar ner...
ner, ner, ner så djupt... ibland tror jag att jag är på botten
men sedan börjar fallet igen...

Men uppåt... det är så ovisst...
ibland krävs bara ett enda litet leende
utan någon större betydelse än ett leende...
Och ibland krävs en hård krash... rakt ner...
för att sedan flyga upp igen...

Jag vet inte varför... jag har inga svar...
Tanken fungerar bara i skrift...
utan inverkan... påverkan... åverkan...
... från hjärna.

/