Ibland är början inte så enkel, ibland är hej då den enda vägen.
Kommer jag någonsin att gå vidare, när det känns så fel?
Tårar faller, de faller som regn. Det finns inga fler ord att nämna, det är över nu. Med varje andetag och varje steg jag tar så finns det där. Det gör så ont att veta. Vart tog allt vägen, hur kunde det bara försvinna så snabbt? Jag spyr på det här. Det finns något inom mig, som säger att det inte är rätt. Detta tar aldrig slut, jag har känt så förr. Vad är äkta, vad är falskt? En dag,och jag ska finna allt igen.
Jag vill inte ha detta krypande under mitt skinn, inte mer. Jag vet att rädslan för att falla finns, och att rädlsan för att bli ensam finns. Titta, se och ändra.

© angelika jönsson