jag har ingenting
en hel del prylar
men ingenting jag inte skulle kunna ge bort
utan varken tvivel eller ånger

mitt liv är rätt tomt
ibland känns det ganska bra
oftast gör det mest ont

det känns som en synd att säga det
men jag tror inte jag orkar bry mig
jag har inget liv att tala om
skulle nog mest bli glad om de sa jag hade någonting
någonting som förkortade livet till en halvminut

det är väl så det är
antingen värderar man livet som en juvel
någonting så ofantligt att det gör ont

eller så spelar det fan ingen roll

jag tror jag har apatin att tacka för det
denna varma filt som skyddar mot allt
och alla

mina mål har alltid varit låga
så låga att allt som händer är en överraskning
med siktet spikrakt nedåt kan man aldrig bli besviken

fast man tappar ju en del

man blir lite avundsjuk på alla andra
för att man tror att de har någon sorts koll
men jag är inte helt urbota dum
självklart har alla problem någon gång
det är bara svårt att se
speciellt när de ler

sedan börja man distansera sig själv från mänskor
man börjar nästan ogilla alla

bland sandkorn är man en saltkristall
inte för att man antar något om någon annan
det känns bara så självklart att man är helt fel

rädslan följer därefter
rädslan, egocentreringen och paranoian
varje skratt blir ett hånskratt
åt just precis dig
vänlighet kräver ett bihang av baktanke

rädslan skalas av lite eftersom
när man lärt sig taktikerna
skygglappar och hög musik i öronen fungerar för mig
tunnelseende hjälper
skala bort allt och alla runt om

och till slut skalar man bort sig själv
man finns inte längre
tiden går och man följer med
ett ingenting behöver ingenting

man tröttnar
hoppas på ett snabbt slut
gräver ner sig själv djupare och djupare
till slut finns inte ens möjligheten att andas
utan att känna den beska smaken av självhat

skrivandet och orden har varit min säkerhetslina
men när man skriver för att rädda sig själv
från sig själv
och det är det enda man har kvar
då vet man
innerst inne

jag behöver fan hjälp

/