Häromdagen på jobbet, gick jag in till en döende människa. Värmen i hennes blick, när hon tog min hand, tog andan ur mig. Tårarna i hennes ögon, blev mina tårar. Denna ödmjuka vackra människa. Hon sa till mig:
\"Marja. Det finns större och viktigare saker i livet än Livet\"

Såg henne sedan gå med sina väskor mot hissen, hon skulle hem några dagar på permission. Hennes gång så ostadig som jag inte sett den förr, långsamma steg.
Jag stod stilla och såg efter henne länge, även sen hon stigit in i hissen och åkt ner till entrén. Ödmjuka vackra människa. Var det sista gången jag såg henne? Dessa år av behandlingar, hennes alltid så varma leende, trots smärtan, trots vetskapen om att åren är så räknade att vi inte kan förstå förrän vi är där. Var det sista gången jag såg hennes leende?

Om tiden är på din sida, låt mig få ta farväl. Ingen är som Du. Ingen är unik som Du. Bara ett ögonblick, jag ber. Så att jag får tacka dig, för visdomen du gav. För leendet i dina ögon, en sista gång.