Jag minns

hur det hemma i Bohuslän,

strax ovanför det nerlagda,

men då starkt levande,

höljutt slamrande stenhuggeriet,

mellan den under miljontals år åldrade graniten

tills de nu

mjukt rundslipade, lavaklädda stenarna,

växte

intensivt röda blommor

Blommor

som med Kärlekens glödande färg

lyste upp omgivningen

och skänkte vilsna själar värme

En sådan blomma,

eller Stenros som vi sa där hemma

är Du Anna

Och varje sekund Du står här

bland oss stenbumlingar

kommer jag,

den åldrigt, lavaklädde

att glädja mig

åt Din närvaro.