Det är klart, att man borde sett efter först, tänkte jag och undvek mig själv som subjekt. Om brevet jag borde läst hade följt med i den allmäna utrensningen ville jag helst inte veta att jag själv struntat i att läsa det. Det var mycket enklare att tro, att det aldrig nått mig. Brev i dessa dagar när de kommer till inkorgen i datorns mailprogram kommer så lätt bort. Och ibland kommer de inte ens fram. Om inte mottagaren kryssat läskvitto är det ju omöjligt att veta vem som bär ansvaret för ett oläst brev.
Det är bara det, att jag hade velat läsa det för att. Ja. Någon jag tycker om hade skrivit det och kanske skulle jag kunnat utläsa om min kärlek är besvarad.

Nu måste jag söka efter andra tecken. Blickar när vi ser varandra på parkeringen utanför stormarknaden. Orden som inte sägs när vi möts i arbetet. När skulle vi göra det förresten. Mer än den där enda gången min dator hade havererat och jag behövde skriva ut en fil. USB-minnen är bra till mycket men inte för att utröna något om kärleken.
Romantiska drömmar är i vanliga fall inget jag ägnar tid åt, så varför skulle jag börja nu? Och ska jag vara ärlig vet jag inte vad det är som får mig att vilja både tycka om och älska. Bli omtyckt och älskad. Jag vill ju inte ha någon. Inte ens en Någon som kan tänka sig att ro båten åt mig när jag vill fiska.
Och bara tanken på att dela garderober och badrumsskåp får mig att skaka på huvudet och stänga dörren.

Så varför sitter jag här och tänker på ett oläst brev som kanske bara innehåller summan jag borde betalat för kopiorna jag fick skriva ut.
Fyrtio A4-sidor i fyrfärg och jag minns inte ens om jag tackade ordentligt. Jag var så upptagen med att låta bli att titta. Låta bli att se intresserad ut.
Som om jag vore en finnig tonåring som förälskat mig i en annan finnig tonåring. Det är bara det att de enda finnar jag har brukar sätta sig längs med troslinningen där ingen kan se dem. I alla fall inte utan att jag tar av mig trosorna. Kanske var det vad jag ville där inne på kontoret.
Inte konstigt då om jag inte ville verka intresserad. Tänk om jag verkligen skulle tagit av mig dem om jag anat minsta lilla intresse i den blick som kanske skulle mött min. Om jag hade tittat efter.
Tänk om jag helt enkelt skulle klätt av mig och låtit oss falla i varandras nakna kroppar på skrivbordet medan skrivaren printade ut de där fyrfärgstrycken och spottade ut dem över oss medan vi inte kunde sluta leka slickleken och min finne plötsligt skulle lysa med sitt gula öga mot den tunga som aldrig fick nog.
Skulle jag skämmas då?

Som sagt, varför skulle jag börja ägna tid åt drömmar, jag som aldrig annars drömmer.

Och man borde faktiskt ha noterat om det kommit ett brev. Visst borde man det?