Jag trodde att jag var
som alla andra
Varför var det just jag
som genom sorgens dimma
fick vandra?
Jag kollade mig i spegeln
och såg inget fel
Ni gjorde mig till en halv
människa och inte en hel
Självförtroendet, som jag hade
innan nu började göra
mig illa
Ni bara skrattade när jag
råkade trilla
Jag fick ingen hjälp upp, ni
bara stod där
Men jag reste mig igen, så
nu står jag här
Alla gånger som ni kallade mig
ful
Jag bara skrattar åt det nu och
tycker det är kul
Jag visade er att jag orkade
kämpa och stå emot
era slag
Men jag är fortfarande liten
och rädd,kämpar var
eviga dag
Vågar inte tro att jag också
är speciell
Jag tvingar mig själv att inse
det varje ensam kväll
Att jag har något som andra
inte har
Att jag kan bygga upp mitt
självförtroende, det som
finns kvar

Men jag visade alla som tryckte ner mig
Att jag inte längre är rädd för dig, dig och dig