Tankarna faller långsamt idag
dessa ytterst vanliga tankar

ensamhet, brister och fel
dilemman skapade av mig
och denna suddiga perception

ensamhet känns alltid värst
som en tyngd placerad inuti
någonting som pressar ner
trycker ner hopp till ett minimum

för jag kan klara mig utan kärlek
jag mår fint utan sex
jag älskar tystnaden och mörkret
och om jag slipper tala, om än bara för en dag
så känns det underbart

men ensamheten gnager i själen
river och sliter bakom stängda ögonlock
väser inuti min hörselgång
och dödar mitt tal innan det sluppit ut

men jag ska inte spela överraskad
jag visste redan när jag var barn
att ensamheten kommer äta upp mig
och spotta ut mig som en paranoid gamling
jag kommer falla sönder mer och mer
och till slut, när alla löften är uppfyllda
och tiden har vunnit över mig
så kommer jag sakta vittra sönder
i en sjukhussäng någonstans
eller i ett dike... i smutsen...

/