Nästa gullmarsplan. In kliver bekanta människor.
Jag känner igen ansiktena, men kunde inte hitta namnen.

Ett vänskapligt hallå, ett trevligt mottagande tillbaka.
Jag letar efter namnet och namnen.
Bläddrar igenom ordboken, tänker, att allting känns som en evighet.

Flera sekunder har gått. Men jag begriper fortfarande inte vad människan pratar om. Jag försöker smala ner och fatta mig kort.
Nästa station är bandhagen. Dem bekanta sitter naturligt kvar.

Jag vill säga stopp, men jag vill inte vara oartig.
Jag orkar inte, jag har inte lust och jag vill inte.
Jag minns för fan inte.
Jag planerar att gå av.

Ena säger;
- Känner du inte igen mig?
- Svårt att säga.
- Så du menar att du inte känner igen mig?
- Inget svar.
- Fyfan. Här sitter jag och pratar med dig i 15 minuter och du känner inte igen mig?

- Jo, du ser bekant ut.
- Allvarligt, vem fan tror du att du är?
- Haha.
- Skojja, jag känner inte heller igen dig. Men tyckte att du verkade intressant.

Jag tittar igenom och vaknar upp.
Jag hoppades.

Men det hände aldrig.
Det var intressant men inte så mycket mer.

"Nästa station Slussen, Please mind the gap "