vi låg på stranden med utsträckta armar och såg på stjärnorna.
du sa du älskade blandningen av bruset och sanden som ibland svepte över oss.
jag blundade, jag njöt.

jag sträckte på fingrarna och grävde dem djupt ner i sanden.
du satte dig upp.
som om du hört något över havet.
du sa
"jag känner vad vinden för med sig"
jag undrade vad du menade men lämnade läpparna orörliga.
du sträckte ut armarna i luften
som om du försökte fånga vinden.

jag satt upp. följde dina rörelser med blicken.
kände att jag hade saknat dina kryptiska meningar.
ditt mystiska sätt att vara.
jag njöt.

jag lät vinden skölja över mig och drog långsamt in havets doft.
vi satt tysta.
vi lyssnade.

jag kom på mig själv med att känna mig till freds.
till freds med livet. till freds med naturen.

vi ställde oss upp. började gå.
gå mot havet.
jag kände vattnet mot tårna, men vi fortsatte gå.

kände vattnet mot knäna, men vi fortsatte gå.

kände att det sved till i mitt sår när vattnet nådde hjärtat.
kände att saltet renade. läkte.

kände vattnet mot mina läppar, men vi fortsatte gå.

kände vattnet mot ögonlocken,





men vi forstatte gå...